Klippet med Lugn och Läckberg är klassisk galenskap
Vilken vecka.
Mycket kommer att glömmas bort.
Men inte det klassiska tv-klippet där Kristina Lugn röker och Camilla Läckberg kommenterar krisen i Svenska Akademien.
Har som de flesta mest betraktat Svenska Akademien på ett bekvämt avstånd.
Jag gillade den slutna institutionen, på samma bekväma avstånd.
Den uppblåsta arrogansen och snobbismen när exempelvis Horace Engdahl lekte ständig sekreterare var åtminstone kul på ytan.
Varenda oktober som dörren öppnades i Börshuset i Stockholm och årets Nobelpristagare i litteratur avslöjades kändes den ständigt dödförklarade boken som världens största händelse.
I flera timmar skapade boktitlar och författarnamn som majoriteten aldrig hade hört talas om jättestora webbpuffar.
Sedan vände alla blad, gick vidare och började prata om fotboll igen.
För tydlighetens skull:
Det här är inget försvarstal för synderna i Svenska Akademien. Det hemska misogyna haveriet har dock andra förklarat bättre och mer initierat än vad jag skulle kunna göra.
Men det populistiska och antiintellektuella stridsvrålet ”lägg ner skiten!” får mig att rysa.
Det behövs en oberoende akademi
Genom bidrag och stipendier är institutionen också en garanti för att författarskap, romaner och lyrik som marknaden ger blanka fan i ges ut.
Det finns även en stor poäng i att en oberoende expertjury utser de bästa och viktigaste författarskapen, oavsett hur världsfrånvända ledamöterna eventuellt uppfattas. De har tid och medel att djupgranska och läsa böcker som vi andra inte hinner upptäcka.
Nobelpriset i litteratur skulle givetvis aldrig ha haft samma tyngd om popularitet och topplistor fick bestämma. Grundgärningen i Svenska Akademien måste vara att lyfta fram konst utan att ta minsta hänsyn till sponsorer, reklam, försäljningssiffror och Astrid Lindgrens romaner.
”Jag röker, ni kommer dö.”
När Björn Ranelid fick kommentera kaoset i Akademien ställdes frågan om inte han kunde tänka sig att bli en av De Aderton.
”Jag är alldeles för känd, berömd och älskad. Man kan inte sitta där då” svarade han.
Nä, exakt. Men att vara känd, berömd och älskad har nödvändigtvis inget med litteratur att göra.
Lägg gärna till rik i den ekvationen också. Är det något som samhället prioriterar mer än rika och kända vinnare?
Ur det perspektivet var scenerna utanför Börshuset i torsdags både hysteriskt roliga och lite sorgliga.
En märkbart förskräckt Kristina Lugn liknade en luguber Harry Potter-figur när hon stod framför Aftonbladets röda mikrofon, använde cigaretten som trollspö och uttalade sin virala besvärjelse över journalisterna:
”Jag röker, ni kommer dö.”
Camilla Läckberg hade däremot inget alls emot att prata med pressen när hon klapp-klapp-klapprade fram.
Läckberg är från den andra sidan av kulturskalan. Hon är stenrik. Hon är tillmötesgående. Hon är glad. Hon skriver deckare. Hon är populär. Hon är känd. Hon är ett varumärke och vet hur hon ska vårda det. Hon ser alltid ut som att hon när som helst kan erövra dansgolvet i ”Let’s dance”. Hon hade jättemycket att säga.
I ett kort ögonblick syntes två av samtidens yttersta motpoler i samma tv-klipp.
Jag misstänker att den värld som Camilla Läckberg representerar vinner i längden. Det har den nog alltid gjort.
Men är det bara bra? De båda sfärerna som Lugn och Läckberg symboliserar, det intellektuella och mainstream, bör nog hellre fortsätta att samexistera i en skarp men respektfull konflikt.
Utan varandra blir båda poänglösa.