Kvinnliga artister har ingen chans i den här dokusåpan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jurygrupperna hade rätt och tittarna fel.
Karl Martindahl var överlägset bäst i slutfinalen.
Johan Beckers seger visar att "Fame Factory" i första hand ÄR en såpa - inte en musiktävling.
Ja, egentligen tycker jag ju att Sara Löfgren borde vunnit.
Hon är det enda verkligt gedigna artistämne som någonsin gått på den där underliga skolan nere på Västgötaslätten.
Men kvinnliga artister har ju tyvärr ingen chans i "Fame Factory" längre.
Ja, ni såg själva igår.
De fyra snubbarna i finalen seglade lätt vidare till slutomgången - och de fyra tjejerna fick sitta kvar i losersoffan.
Det beror verkligen inte på att killarna överlag svarade för styvare framträdanden på Hovet.
Det beror på att de gjort starkast intryck på den unga flickpublik som följt tv-serien under det gångna året.
Av det lär man sig att "Fame Factory" egentligen inte är en musiktävling.
Det är en såpa (och, förstås, ett jättelikt marknadsföringsjippo i regi av Skara-skräcken).
Samma lärdom kunde man sannerligen dra av slutomgången i finalen.
Karl Martindahl gick och sjöng huden av den frapperande starka "Turn & walk away".
Men det hade inte hjälpt om han så förvandlats till själve John Lennon under påskdagen.
Becker och Östberg hade fått rösterna ändå, för att de är gulligast eller trevligast eller vad de nu är.
Så återigen: Det här handlar inte om musik.
Det handlar om vad människor får för intryck av deltagarna i en dokusåpa.
"Fame Factory" behöver följaktligen inte tas på särskilt stort allvar.
Det är ett väldigt tjattrande i mailen om att jag var så fruktansvärt elak och taskig mot finalisterna.
Jag var bara som vanligt - och har jag förstått saken rätt vill de här eleverna bli "riktiga" artister.
Well, så här fungerar det i verkligheten. Här sitter inga snälla, inhyrda domare och tycker att alla kämpar bra. Här säger man som det är. Utan nåd.
Karl Martindahl och Sara Löfgren kan trösta sig med att de är de enda av finalisterna som har bestående artistkarriärer att se fram emot.
Vänta får ni se.
Hoppas ni noterade den drypande ironin i Ola Lindholms röst när han kallade "Fame Factory" för "Årets viktigaste musiktävling".
Det är tillika ett väldans tjattrande om att jag inte bryr mig om att Sara Löfgren "skolkat" under den så kallade vårterminen.
"Det är orättvist mot de andra att hon får vara med. De har ju kämpat så hårt", skriver till exempel " Jossan".
Men är det något en artist-wannabe behöver lära sig är det att världen inte är rättvis. Det är inte den som kämpar mest som når framgång. Det är den som är bäst, punkt och slut.
Artistkavalkaden från tidigare läsår bekräftade intrycket att "Fame Factory" verkligen producerat fenomenala stjärnor genom åren.
OBS! Ironi!
Men Martindahl i "Turn & walk away"... det trodde jag inte. Fan vad bra han var.