WASP kör på klassikerna

Det finns ett mått av coolhet kvar.

Gudarna ska veta att det inte för en sekund är tack vare att Blackie Lawless numera ser ut som en för hårt sminkad snabbköpskassörska snarare än rebellisk Hem & Skola-skräck.

När 48-åringen hänger och klänger i sitt skelettstativ symboliserar han närmast ett krampaktigt fastklamrande i den rockstjärnestatus som flytt.

Vad WASP vinner på är ingenting annat än sin musik.

Jänkarna sitter på det konkurrensfritt mest spännande låtmaterialet i den hårsprayade hårdrocksavgreningen - och de gör klokt i att inte skämmas för det.

Artistiskt självmord

Det vore artistiskt självmord att försöka pracka på åskådarna de tama "The crimson idol"-parafraserna från senaste "The neon God".

På Sverigepremiären avklaras i kronologisk ordning "On your knees", "Inside the electric circus", "Hellion", "Chainsaw Charlie (murders in the new morgue)", "Love machine", "Animal (fuck like a beast)" och "Wild child" innan de vågar sig på purfärska "What I"ll never find".

För att inte uppfatta vilket som är mest populärt bland publiken måste man troligen vara både blind och döv.

WASP

Marcus Grahn