Marianne Mörck: Det är jag, katten och robotgräsklipparen

Berättar om ”Wallander”, opera, ”Bonusfamiljen” och stränga uppväxten

Jan-Olov Andersson

MALMÖ. Teater, musikaler, opera.

Under snart 50 år har Marianne Mörck, 68, varit en av de allra bästa som landet har, både på och bakom scenen, som regissör.

Vi mötte henne för ett samtal om allt från ett liv på teatern och hur det är att spela Lill-Babs flickvän i ”Bonusfamiljen”, till flyktingkrisen och hur det är att ta emot medalj av kungen, klädd i ett – baddräktsöverdrag!

Klockan 19.00. En salong fylld av förväntningar på Malmö Stadsteater. Ännu en utsåld föreställning av Erik Gedeons ”Evigt ung”. Handlar om ett gäng pensionerade skådespelare som samlas på sin gamla teater precis innan den ska rivas. De grälar, flirtar, krökar, fiser och sjunger välkända svenska och utländska rocklåtar.

Alla har jämnstora roller, men det är Marianne Mörck som får en spontan applåd när hon gör entré. Som får mest skratt när hon ständigt vrålar könsord åt de andra.

Klockan 21.00. Marianne Mörcks loge, som hon delar med Katarina Hugg-Lindgren. Marianne sminkar av sig. Berättar om varför hon älskar pjäsen.

– Gamlingar, då tänker man folk som doppar Mariekex i kaffet och spiller på blusen. Här visar vi att gamla låtar lockar fram ett jävlaranamma hos dessa pensionärer.

En sammanfattning av Marianne Mörcks karriär i Malmö, är lätt överdrivet att hon ungefär har spelat i och/eller regisserat varenda känd musikal eller opera som finns på stadens opera eller stadsteater. Fram till och med 10 december visar Teatermuseet i Malmö scenfoton och kostymer från hennes långa karriär här.
För övriga landet är hon mer känd för två tv-serier.

Så här började Marianne sitt ”Sommar”-program i radions P1, ett av de som hade flest lyssnare för två år sedan:

Hej, det är jag som är Ebba i Wallander.

När Marianne för fjärde året hade satt upp framgångsrika föreställningar på en operafestival i Finland och alla hon mötte bara var så positiva, tog hon det som bevis för att ”operan har segrat”. När kaptenen på Finlandsfärjan sa att hon fick gratis vip-resor året ut, frågade hon ändå varför. Då gjorde han honnör och sa:

– Ebba Wallandri!

– Det är för jävla roligt, det där med Finland är ju inte klokt. Det är tv:s genomslagskraft. Filmerna gick i repris där då. Rollen som damen i receptionen är ju så oerhört fantastisk liten. Men jag älskar Krister Henriksson, både privat och att jobba med, säger hon.

Nu är det en annan tv-roll, i SVT:s populära ”Bonsufamiljen”, som den stora publiken har tagit till sina hjärtan. Hon spelar ”Bigge”, mamma till Fredrik Hallgrens bittra och nyskilda rollfigur Martin, och nära vän till ”Gugge”, spelad av Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

Mot slutet av första säsongen avslöjades det att de inte var bästa vänner, utan ett kärlekspar.

– Första inspelningsdagen funderade jag över varför vi skulle vara så olika. Medan jag verkade ha fått kläder från Myrorna, var Barbro alltid uppiffad och jävlar vad hon satte på läppglans.

– Först efter tredje avsnittet avslöjade de för oss att vi är flator. Va? Det står inte i mitt kontrakt, sa Barbro skämtsamt.

– Jag tyckte det var fruktansvärt roligt. Vi har väl någon scen där vi har låst in oss i ett badrum och fnittrar ihop. Men vi har ju inga kärleksscener. Håller inte på med något… flatigt, säger Marianne och skrattar.

– Jag älskar Felix Herngren (en av seriens skapare). Hans regi kan vara: Vad fan, svärta repliken Mörck! Då får man gå till sin egen själ och rota. My god, han är en klok människa, Herngren. Ser rakt igenom mig.

Andra säsongen av ”Bonusfamiljen” startar 29 januari i SVT 1. En tredje börjar spelas in i april.

En intervju med Marianne Mörck liknar inget annat jag har gjort.

Berättar att jag inte förstår mig på opera, att det känns som ett onaturligt sätt att sjunga på. Då blir hon uppriktigt ledsen.

– Jag fattar precis vad du säger och det är så tråkigt, så tråkigt. Hör man en Mozart-opera kan jag förstå det lite grann, han kan ha så jävla bråttom, som om han hade adhd, KGB och alla bokstäver som finns. Men om du går och tittar på ”Turandot”…

Hon berättar handlingen för mig. Mer och mer intensivt. Jag ryser, säger hon själv vid ett tillfälle. När hon närmar sig slutet, går hon över till att sjunga några avsnitt ur arian ”Nessun dorma” från sista akten. Vackert som satan.

– Det är en häftig opera. Gå och se. Och du skulle få samma starka upplevelse om du såg ”Lucia de Lammermor”.

Efter nästan två timmar är jag helt omtumlad. Marianne berättar så engagerat, nästan som om det vore en föreställning. Gestikulerar, sjunger, visar bilder i telefonen.

Och hennes liv är sannerligen en dramatisk historia.

Bordadopterad vid födseln av en 18-åring som hade 15 syskon. Uppvuxen i en ”fin” familj i Göteborg.

– Jag fick samma strikta uppfostran som de hade fått av föräldrar födda 1880, ungefär. Pappa var sjökapten. Jag fick aldrig sitta i mina föräldrars knä. Fick inte ha röda kläder eller jeans, för det var socialdemokratiskt. Mamma ville jag skulle bli sjuksköterska eller flygvärdinna. Men jag visste hela tiden att det skulle bli sång.

Var de inte stolta över dina framgångar?

– När kaptenens dotter ”kom in vid teatern”, som det hette, då var det ju som att man halvt om halvt blev en hora. Sena nätter, tafsande, brösten upp, rumpan ned och allt det där. Det kunde inte mamma ta.

– Fast när hon satt i salongen, bredvid min bästa vän, skådespelaren Lars Humble, och några damer bakom pratade positivt om mig, då vände sig mamma om till dem och sa: Jag är modern!

Som 14-åring luskade Marianne rätt på vem hennes biologiska mor var. Skrev brev till henne. Först långt senare, efter Mariannes genombrott, såg mamman en bild på henne i tidningen. Och så fick de kontakt.

– Jag hade väl sett henne som en fin prinsessa som inte ville ha mig. Hon var kokerska på regementet i Växjö.

Den biologiska mamman lever fortfarande, 91 år gammal. Bitar föll på plats för Marianne när många i hennes biologiska släkt visade sig ha konstnärliga anlag på olika sätt.

Hon säger att hon haft tre, fyra längre förhållanden. Ett av dem med pappan till hennes barn, i dag 43 och 47 år.

– Jättebra man, jättebra pappa. Men jag var inte färdig med mig själv, han blev utsatt för det. Nu är det sedan många år bara jag, min katt och min robotgräsklippare.

Men övervåningen i det stora huset i utkanten av Malmö har inte stått tomt på åratal. Först bodde en ung tjej, flykting från Irak, där i sex år.

– Hon kom till mig av olika anledningar. Jag sa: Du bor där uppe, jag här nere. Jag köper och lagar mat, du diskar. Jag gör min musik, du din. Du lär dig svenska. Vi tvättar ihop.

Vänskapen har bestått. Nadin Al Khalidi och bandet Tarabband uppträder runt hela världen med sin arabiska folkmusik.

Nu bor en student från Bangladesh med vänner på övervåningen.

– När hon kom neg hon och sa: Do you mind that I'm a little brown in my face? Tänk att gå omkring och bli sedd och skämmas på det sättet. Jag sa: Älskade vän, vi svenskar sparar pengar för att kunna åka på semester och bli bruna i ansiktet.

För Marianne Mörck var det en självklarhet när flyktingarna för några år sedan anlände till Malmö, att köra dit, hala upp Visa-kortet och bjuda de frusna, trötta och hungriga på hamburgare.

Det engagemanget, hindrar henne inte från att bli uppriktigt smickrad över sådant som som när hon fick kungens medalj för sina insatser för konsten i Sverige. Hon tog emot medaljen klädd på ett lite… speciellt sätt.

– Jag hade ringt och frågat om klädkod. Drottningen skulle ha dräkt. Det passar inte min figur. Jag köpte en klänning på Lindex som jag var så nöjd med, att jag senare återvände för att köpa en till, i en annan färg. Då sa de: Vi för inte aftonklänningar. När jag visade upp klänningen, sa de: Jaså, baddräktsöverdraget!

– Så här i efterhand kan jag ju tycka att kungen såg lite sur ut…

Marianne Mörck om…

…”Kristina från Duvemåla”:
– Jag hade 14 repliker någonting, sedan fick jag mer och mer. Blev också barnansvarig och regiassistent, så jag blev väldigt involverad. Kan varenda steg i föreställningen. Det var så rikt att få jobba med Björn & Benny.

… ina favoritoperor:
– Av det jag har gjort själv, som regissör, är det ju de stora operorna ”Turandot”, ”Lucia de Lammermoor” och ”Aida” jag är mest stolt över. ”Aida” i Dalhalla sålde ut så fruktansvärt, bussarna kom inte fram i tid, det blev kraftigt försenat.

… att hon väl borde skriva sina memoarer:
– Många har sagt det, men jag vet inte… vem ska läsa det?