Här lyfter Depeche
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-04
Snygga ljuseffekter – men Gahan är oväntat behärskad
ARVIKA. Det är festivalens största konsert någonsin, framför den i särklass största publiken, med ett av världens största band.
Men den riktigt stora upplevelsen uteblir.
Ända sedan Arvikafestivalen startade 1991 har den odlat en synth- och gothprofil, som förvisso inte är lika tydlig längre, nu när festivalen har blivit en av landets stora, men som alltjämtfinns där.
Det är en cool profil att ha, få andra bryr ju sig om den musiken, och Arvika har alltid stått upp för sin synth.
När arrangörerna för fem år sedan lyckades locka hit Kraftwerk var det svårt att inte bli imponerad.
Då skrev jag: ”Hur följer Arvika upp det här? En mer klockren headliner för den här festivalen än Kraftwerk, den elektroniska musikens största pionjärer, är väldigt svår att tänka sig.”
Största synthbandet
Det fanns ju förstås en.Men att en liten festival i Värmlandsskogarna skulle kunna locka hit Depeche Mode, det största synthbandet genom tiderna och en av de största liveakterna över huvud taget, gick inte ens att föreställa sig.
Nu står de där ändå. Depeche Mode är den definitiva Arvika-bokningen, större kommer det aldrig att bli, och förväntningarna är förstås därefter. Festivalen har gjort extra fint för de prominenta gästerna, byggt ut området för att scen och publik ska få plats, och cashar mycket riktigt in ett rejält
publikrekord den här kvällen.
En besvikelse
Basildon-trion har emellertid befunnit sig i mer vitala faser av sin karriär. Nya albumet ”Sounds of the universe” var en besvikelse när det kom i våras och när bandet öppnar med två låtar därifrån
bekräftar de den känslan ytterligare. Den förväntade inledningsextasen kommer av sig, vilket säkert delvis också kan skyllas på den beskedliga ljudvolym som svenska
festivaler tvingas sordinera sina attraktioner med nu för tiden, och som förstås drabbar ett band som Depeche Mode, där kraft och klarhet är så viktiga beståndsdelar, extra hårt.
Dave Gahan lär visserligen vara helt återställd från sin canceroperation i maj, men för att vara en av rockens mest självklara frontmän, med en av de mäktigaste rösterna, känns han ofta
oväntat behärskad i kväll. Som att han tvingar sig att hålla igen.
Men det tar sig. Britterna är svårslagna på att lyfta sina låtar med snygga ljus- och videoeffekter, om det så är suggestivt rött ljus i tunga ”I feel you” eller en självironisk robotfilm som i ”Enjoy the silence”.
”It’s no good” är ett första lyft. Martin Gore sjunger sin ballad ”Home” med sedvanlig innerlighet. Det är svårt att argumentera mot en rostig synthrockklassiker som ”Personal Jesus”. Och jag gillar
att Depeche plockar fram ett sällan hört stycke 80-talistisk dödsdisco som ”Fly on the windscreen”.
Riktigt trevligt
Under andra delen av konserten är det således riktigt trevligt, om än inte i nivå med den rörande, estetiskt graciösa show jag såg på Scandinavium i Göteborg för tre år sedan.
Den stora Arvika-föreställningen, det unika, kollektiva ”hela synthmeckat sjunger”-momentet, får vi alltså inte i kväll.
Men Depeche Mode kom, de gjorde sig omaket att åka just hit där så många bryr sig så mycket om just den kultur som de mer än några andra varit med om att definiera, och det kan förmodligen betraktas som ett slags triumf i sig.