Partyt går överstyr när Soprano dansar i extas
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Nere på scenen framför Bruce Springsteen hela satans ”The River”.
Och uppe på läktaren står Tony Soprano och dansar.
Det är en sån saftig överdos Jersey-romantik att jag håller på att gå samma öde till mötes som Hindenburg över just The Garden State för 70 år sedan.
Jag har just slagit ner ändalykten på mitt säte i Madison Square Garden – på alldeles förträffligt avstånd från scenen – när James Gandolfini kommer gående på avsatsen precis nedanför.
Tony alltså.
Tony Soprano.
Jag har träffat några av hans kumpaner på Elaine’s genom åren, men frustrerande nog aldrig capo di tuttin själv.
Nu ledsagar han sin tjusiga fästmö till en bänkrad precis nedanför vår sektion och det är ju nästan, för att prata Nix Vahlberg-svenska, så jag fräser en tärning.
Inte blir det mindre omtumlande när Bruce Springsteen – flankerad av bland andra Tonys consigliere, Silvio Dante! – ögonblicket senare kliver ut i strålkastarskenet nere på scenen.
Bruce och hans E Street Band framför, för första och enda gången, hela dubbelalbumet ”The River” och jag ska inte ens försöka beskriva hur bra det är. Vi som skrivit mycket om Springsteen har ofta gjort oss skyldiga till sådana upphetsade saltomortaler att man helt enkelt inte kan begära att ens läsare ska tro på fler överord.
Men Gandolfini behöver inte få nånting förklarat.
Han sjunger glatt med i ”Sherry darling”, han hånglar ömt med fästmön till ”I wanna marry you” och han stirrar andlöst framför sig när consiglieren där nere leder in sin boss (hm, nu börjar det gå runt i klassrummet?…) i hypnotiska versioner av rariteter som ”Point blank”, ”The price you pay” och makalösa ”Drive all night”.
Men det är sen, när vi seglat nerför hela ”The River” och Arthur Conleys ”Sweet soul music” markerar att partyt har börjat, det går överstyr.
I Jackie Wilsons ”Higher and higher” – en sång jag längtat efter att få höra med E Street Band i 25 år – börjar hela stora jävla Tony Soprano dansa. Vilt. Extatiskt.
Då känns det för några ögonblick som att jag kommer att ”göra” en Hindenburg och helt enkelt explodera.
Precis som för det tyska luftskeppet blir det liksom för mycket Jersey på en gång.
* * *
Apropå explodera kan man lugnt säga att Robert Emmerich går all in med ”2012”.
Det är katastroffilmernas ”Blonde on blonde”, ett praktfullt stycke destruktionsporr, alla undergångsprofetiors moder.
Och står man bara ut med den skamlösa sentimentaliteten är njutningen förstås maximal.