Det är årslistor överallt – men här är en till…
Markus Larsson: Detta var bäst 2014
Bästa årsbästalistorna handlar alltid om böcker.
De räcker helt enkelt längre.
En av de hetaste frågorna den här julen gavs därför ut redan 2011:
Hur skulle världen se ut om John F Kennedy inte mördats i Dallas, den 22 november 1963?
Prosit.
Om du just nös är nog risken stor att du får torka bort en årsbästalista från näsan.
Årsbästalistor är som bakterier - de finns överallt just nu. Och i anslutning till den här krönikan kommer en till.
Listorna är kul kuriosa i stunden och varar ungefär lika länge som det tar för Kristian Luuk att säga: ”Vart är vi på väg?”
Men jag försöker alltid spara listorna om årets bästa böcker.
Böcker är inte som film eller musik. Böcker tar tid att läsa och smälta. Till och med böcker som man längtat efter kan stå i månader och år och stampa otåligt med fötterna i hyllan.
Den kanske vackraste beskrivningen av böcker jag vet är att de köper tid. De inbundna eller digitalt inlästa sidorna är en investering i timmar och minuter för framtida bruk.
Olästa boktravar är inget dåligt samvete. De är, i bästa fall, en redan betald semester.
Den här julen reser jag hem i dubbel bemärkelse. Jag ska fira jul med min familj i Tornedalen och läsa Stephen King med snötäckta hängbjörkar och tallar utanför fönstret.
För mig öppnade King dörren till litteratur på mellanstadiet och i de tidiga tonåren. Jag kan fortfarande känna fantomsmärtor efter uppslagna tegelstenar som ”Pestens tid” och ”Talismanen” i knäet. Och att äntligen hinna läsa romanen ”22/11 1963” som jag köpte för tre år sedan påminner om att träffa en barndomskompis från förr som citerar Tomas Ledin:
Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sedan vi sågs.
Kennedymordet, 60-talet och Vietnamkriget är ett rött öppet sår i Stephen Kings berättelser. Epoken eldade exempelvis på melankolin i en av hans allra starkaste böcker, ”Hjärtan i Atlantis”. När författaren och litteraturvetaren Göran Hägg recenserade boken i Aftonbladet jämförde han den med Charles Dickens och August Strindberg.
Och i ”22/11 1963” hittar en lärare en tidsportal i en diner - hej, var annars? - som gör det möjligt för honom att resa tillbaka till 1958 och stoppa mordet på presidenten John F Kennedy.
Romanen är framför allt ett sätt för Stephen King att hämningslöst förlora sig i och göra en sorts road trip genom en svunnen tid som vägrar att lämna honom i fred.
Stephen King fick idén 1972, två år innan han slog igenom med ”Carrie”. När han långt, långt senare väl började skriva på ”22/11 1963” ägnades månader åt detaljerad research. Han tog bland annat reda på vad en hårklippning kostade 1958 och intervjuade Doris Kearns Goodwin som var rådgivare till Lyndon B Johnson.
Kritiker som tidigare kallat hans böcker för slöseri med skog hyllade ”22/11 1963”. New York Times utnämnde den till en av de fem bästa romanerna 2011.
Men ”22/11 1963” innehåller också en present till trogna läsare som orsakar mer gåshud än Kings samtliga monster, oavsett vilket år du öppnar paketet.
Majoriteten av Stephen Kings historier är sammankopplade i ett komplicerat nätverk. Platser, personer och väsen återkommer i olika böcker från förr och nu. Den som försöker kartlägga sambanden med pilar och streck märker snabbt att romanen ”Det” ligger nära mitten.
”Det”...
Stephen King gör mycket i ”22/11 1963. Men framför allt sätter han dig, ”dear reader”, i en Ford 1954 Sunliner och åker till en stad där skuggorna är lite djupare, barn försvinner och något nere i avloppen viskar att allt flyyyyter.
Här finns avloppsbrunnen där George Denbrough får sin arm avsliten. Och här finns ett förtrollat kapitel där Beverly ”Bev” Marsh och Richard ”Richie” Tozier dansar med varandra ovanför The Barrens.
Vi är tillbaka i Derry.
Läs min topp 11 för 2014 här nedanför!
Markus topp 11 från 2014
1 ”Who goes there” (S01E04, ”True detective”)
2014 kulminerade när Rust Cohle, spelad av Matthew McConaughey, tvingades ta gisslan och fly från ett misslyckat knarkrån. Den sex minuter långa tagningen gjorde slarvsylta av ens naglar och ställde frågan: ”Vem behöver bio?”
2 D’Angelo (soulartist)
Efter 14 års väntan och från ingenstans släpptes äntligen D’Angelos tredje album. Årets comeback.
3 Seinabo Sey (soulartist)
Blev frimärke innan hon ens hunnit släppa ett debutalbum.
4 First Aid Kit (countryduo)
Med ”Cedar lane” har de gjort en egen ”Hickory wind”.
5 Lana Del Rey (noirdrottning)
Musikalisk skönhet växer bäst i skymning och mörker.
6 ”The viper and the mountain” (S04E08, ”Game of thrones”)
Två tummar och ett kranium.
7 Damon Albarn (live i Roskilde)
Håkan Hellströms magiska uppvisning på Ullevi får ursäkta - årets konsert var Damon Albarn i Roskilde. Särskilt extranumret med De La Soul.
8 ”Jills veranda” (tv-program)
Tänk om alla programidéer om musik var lika genomtänkta och välgjorda?
9 John Williams (författare)
2014 fick amerikanen äntligen sitt svenska genombrott, 20 år efter sin död. Skrev bara tre romaner, men allihop - ”Buther’s crossing”, ”Stoner”, ”Augustus” - har en plats i bokälskarens hem.
10 Peter LeMarc (live på Skeppsholmen)
Avslutade sin livekarriär med en perfekt konsert.
11 ”Serial” (podcast)
Berättaren Sarah Koenigh höjde ambitionsnivån för poddar med ett Sergej Bubka-hopp. Före ”Serial” var podcasts mest en fluga. Efter säsongsfinalen var det en ny och etablerad konstform.