Jerry består – och jag röstar på Mona
Kära Per. Åren går men Jerry
Williams består. Det är skönt.
Det finns ingen Fredrik Lindströmsk testikelpungen-humor kvar att samlas kring längre.
Hey boy, du kör coast to coast just nu, norra vägen, eller stannar du i Las Vegas? Casinon på natten, poolen på dagen? Du badar, Bjurman, badar. Sedan San Diego?
Du rullar på våra gamla amerikanska motorvägar än, jag rullar barnvagn på vårt Södermalm. Så blev det. Vi har inte bott här samtidigt på snart nio år. Allt är ännu bättre i Sofo nu, bättre än ditt New York, det står poeter i varje gathörn och original på varje torg.
Jag har en caffelattekopphållare på barnvagnen men har aldrig använt den. Som om jag behöver kaffe även när jag går? Dricker kaffe fyra, fem, sex gånger om dagen, Pebs, och du vet ju att jag avskyr att fika. Men vad gör man? Och vet du. Plötsligt är det underbart. Lille John och jag har överjordiska fikor. Jag gråter nu när jag tänker på honom. Han är ute med Ramqvist, i solsken, jag skriver till dig. Tammefan!
Jag stryker allt skabröst och publicerar brevet. Måste alltså nämna igenkända personer så att redigerarna (Medin? Panas? Sjöblom?) kan illustrera krönikan.
Låt mig börja med Jerry Williams. Såg honom på tv häromdagen. Dagen efter, när jag själv var med i SVT, mötte jag Suzanne Reuter och blev rädd. Hon har en farlig persona. Det har inte inte Jerry Williams. Han lirade rockenroll innan James Brown ens hade slagit igenom,
noterade programledaren. Det är pretty, pretty länge och Jerry spelar rockenroll än. I can jive, I can jive. Det är skönt att vissa saker består. Det går ju så snabbt allting, numera, som de gamla alltid
säger.
Våra gemensamma nämnare vittrar sönder, sakta. Förr kollade alla på ”Spanarna på Hill street” och Stina Lundberg och lyssnade på ”Hassan” med Kristian Luuk, Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Testikelpungen, Bjurman, testikelpungen. Jag hör dig skratta. Magnus af Frodenqvist, ta-tave-ta. Djanaieff.
Träffade förresten Schyffert på Andres och Lisas bröllopsfest, han är väldigt avspänd och trevlig numer, och
rolig förstås.
Här talas trött och ofta om ”det raserade folkhemmet”. Som om det var bättre förr. När då? 50-talet? 60-talet? Bostadsrättsnissar som spelar folkhemskortet ger vänstern dåligt rykte. Reaktionärt, nostalgiskt och falskt. Vi har det bättre än någonsin, Biffen. Bättre än någonsin!
Jag tänker rösta på Mona Sahlin. Innan Gudrun Schyman brände upp 100 000 spänn var det tänkbart att hon hade fått min röst även om den hade varit bortkastad. Maria Wetterstrand är skarp men hon och Peter Eriksson slutar ju och gud vet vilka koftamuppar som dyker upp i täten för Miljöpartiet då. Mona blir det. Något liberalt parti finns inte här. Inte i ditt land heller men där finns ju liberala delstater. Texas är ju ett enda stort Sofo. Tänk att folk inte fattar det, de ser bara cowboyhattar, oljefält och stora munnar.
Så. Vegas, huh? Fru Fortuna – var hon en hagga eller en gudinna i natt? Minns du när jag fick en royal straight flush på pokermaskin? Och jag vann bara 1? 300 dollar. Men än sen, in the end they get it all. Glöm aldrig bort det. Glömma det?
Din, Fredrik