Shakira knasigare än moldavisk electronica
Markus Larsson om svårigheten att bedöma vad som är brett och smalt
Det var inte bättre förr.
Det var bara lättare att bedöma vad som var brett och smalt.
Jag pratar inte om midjemått här.
Eller om fötter.
Den uppmärksamme läsaren – I salute ya – vet redan att den här spalten handlar om popmusik.
En sak har inte förändrats sen fildelningen slog igenom.
Bred pop är musik som säljer mycket, framförs på utomhusarenor eller i stora tv-program och ligger högt på topplistan.
Melody Gardot, som uppträdde i ”Skavlan” och genast blev den största cocktailjazzdrottningen i Sverige sen Norah Jones, är naturligtvis bredare och mer kommersiell än exempelvis The Fall.
Samtidigt har de vedertagna metoderna att bedöma brett och smalt och mainstream och indie blivit allt osäkrare och luddiga.
Tillgänglighet är inte längre en pålitlig linjal.
Förut var det en kamp att hitta och lyssna på en obskyr vinylsjua med ett band som knappt gick att uttala. I dag räcker det med en hyfsad bredbandsuppkoppling och några sekunders koncentration.
I värsta fall några minuter.
Att Fleet Foxes, en grupp som består av några skägg och måttligt rena indieskjortor, sålde 321 000 exemplar av sin självbetitlade debutskiva i Storbritannien i fjol är en annan anmärkningsvärd detalj.
Inte bara för att albumet ifråga släppte redan 2008. Utan också för att det är mer än Madonnas hypade samling ”Celebration” sålde i samma land.
Och argumentet att exempelvis indie kallas indie för att det är konstigare än mainstream har sen länge fått en vässad träpåle i hjärtat.
Shakira är senaste exemplet på att mainstream alltid kommer vara knasigare än indie och, tja, dillelectronica från Moldavien.
Hon ligger bakom den officiella låten för fotbolls-VM 2010.
Den heter ”Waka waka (this time for Africa)”