Boken är slut men svider än
– Jag kan föreställa mig dig när du är 40.
I första kapitlet blickar en ung Emma Morley framåt.
Resan dit, till den stora fyran och nollan, blir lång och komplicerad för henne och Dexter Mayhew.
Det är en av de bästa böckerna jag har läst.
Jag läste ut David Nicholls ”One day” för flera månader sen.
Men det känns inte som att romanen har tagit slut.
Jag hajjar till varenda gång jag ser författarens namn och bokens titel på nätet och i olika magasin och måste ständigt läsa artiklarna minst två gånger.
När jag lommar runt på flygplatser händer det ofta att jag letar upp boken, bara för att slå ihjäl tid. Jag bläddrar i den med ryggen mot expediten och fnissar åt nån detalj, scen eller dialog.
”One day” är en bok som vägrar släppa taget, som fortsätter att göra ont efter sista sidan, som jag gärna rekommenderar till alla vänner jag har kvar.
David Nicholls var själv 40 år gammal när han började skriva på boken. Han ville, utifrån sina egna erfarenheter, försöka skildra vad som händer människor mellan 20 och 40.
Alla vet hur det helst ska gå.
Man utbildar sig, man skaffar jobb, man träffar nån, man bildar familj, man byter krogen mot lådvin framför tv:n och sparar inför en, förhoppningsvis, lång och frisk pension. Man är klar.
De flesta vet också att det sällan blir så, att vägen inte är så rak. Ja, ibland är den förbannade vägen inte ens asfalterad. Älgar hoppar fram från ingenstans. Broar rasar. Och skyltar och hastighetsbegränsingar – glöm det.
”One day” lyckades redan på förhand bli en snackis tack vare sitt speciella upplägg.
David Nicholls berättelse är kronologisk. Den följer det omaka paret Emma Morley och Dexter Mayhew från studenttiden 1988 och fram till en begynnande medelålder 2008. Men Nicholls väljer att dela upp berättelsen. Han fokuserar på en dag per år.
Det är en enkel men genial teknik. Ungefär som att bläddra i en kollage- eller fotobok. Tillsammans bygger alla livsviktiga val och vardagliga händelser och dråpliga misstag upp en bländande och hjärtskärande helhet.
Bränslet som driver historien framåt är lika klassiskt som Jane Austen. Emma Morley är skötsam och snäll, Dexter Mayhew är ett bortskämt och småkorkat arsle. Båda två är så levande att det känns som om de står framför dig i rummet och pratar. Och läsaren vill naturligtvis att de ska växa upp och fatta att de är gjorda för varandra, för helvete.
”One day” är något så ovanligt som mainstreampop med djup och klass. Boken kan mycket väl bli en ”När Harry mötte Sally” för generationen som växte upp på 90-talet. Författaren Nick Hornby har kallat den för ”perfekt strandläsning för folk som annars inte vill befatta sig med strandläsning”.
Jag har ingen aning om när ”One day”, som blivit en stor bestseller i Storbritannien, ges ut på svenska. Jag antar att det bara är en tidsfråga.
Men nästa år blir den film i regi av danska Lone Scherfig ( ”An education”, ”Italienska för nybörjare”). Anne Hathaway ska spela huvudrollen som Emma Morley.
”One day” är väldigt rolig. Ibland skrattar man för att över huvud taget orka vända sida.
Men framför allt känns det som att man skrattar åt sig själv och sitt eget så kallade liv.