Kämpar– med allt

Håkan Steen

Whitney Houston brottas med rösten, dansen och tonerna – men hon har viljan

Nej det är inget vrak som står på scen i Globen.

Bara en artist som har varit med om mer än de flesta men verkligen vill bevisa att hon fortfarande kan.

Det händer att Whitney Houston lyckas med det.

I de stunderna är den här showen djupt rörande.

Det var närmast deprimerande att göra research inför den här konserten. Rapportering från de senaste turnéstoppen vittnade om en artist som förvandlats till ett kraxande vrak. Youtube-klippen talade samma språk.

Jag såg inte alls fram emot att se en av modern tids allra främsta sångerskor förnedra sig själv på en scen ännu en gång.

Dessbättre slipper jag det. Den Whitney Houston som möter Globen-publiken känns inte alls som den tragiska virrpanna vi läst om i sågningar från Köpenhamn och Stavanger.

Hon må sakna den ekvillibristiska röst som en gång på 80-talet fick oss att hoppa till när hon sjöng ”heat” i ”I wanna dance with somebody”. Houstons tidiga artisteri gick ju till stor del ut på det, soulpop snidad till perfektion på alla plan.

Mycket erfarenhet i pipan

Men sång har som bekant aldrig handlat om att sätta toner utan att lyckas förmedla något. Och även om Whitney Houston i kväll verkligen får kämpa med sin röst mellan varven och lämna över en hel del av de svåraste passagerna till kören sitter det samtidigt en massa erfarenhet – väldigt bitter och jobbig sådan – i den där bitvis ganska hesa pipan. Och den gör sig bra inte minst i de mer vuxna låtarna från fjolårets lyckade comebackalbum ”I look to you”, eller i den väldigt jamaicanskt doftande versionen av 90-talsklassikern ”My love is your love”.

Bländande närvaro – ibland

Houston må waila lite omdömeslöst generöst mellan varven – som för att verkligen sjunga omkull alla skeptiker som haft massor av field days de senaste veckorna – och är kanske inte längre någon dansare men hon har fortfarande åtminstone emellanåt en rätt bländande scennärvaro. Särskilt påtaglig blir den när hon gör ”A song for you” till en gripande Michael Jackson-hyllning.

Håller tummarna

Icke desto mindre: en artist som Whitney Houston måste jämföras med sig själv. Hon hör till de största och mest begåvade någonsin. Och även om det blir en väldigt speciell, omhändertagande stämning i Globen av att publiken gör allt för att hon ska känna sig hemma och trygg går det inte att komma ifrån att stora artister – inte minst i den showtradition som den här amerikanskan kommer ifrån – ska man inte behöva sitta och hålla tummarna för i svårare sångpartier.

Whitney Houston har de facto varit starkare och stadigare på en scen än hon är i kväll.

Samtidigt har hon alldeles uppenbart bestämt sig för att visa oss att hon fortfarande kan.

Den viljan kommer hon oväntat långt med.