Jag får tillbaka mitt förstånd på 7:e gatan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Står en kväll på balkongen och tänker att november är november även i New York.
Sen åker jag ner och sätter mig på en uteservering på sjunde gatan.
Då återfår jag mitt förstånd.
Det sitter förmodligen i de nordiska generna.
Jag är programmerad att skrynkla ihop i svårmod när den här tiden kommer.
Så där står den svenske idioten lutad över balkongräcket, 48 våningar ovan första avenyn, och suckar buttert åt en utsikt som egentligen bara kan generera storögda leenden.
Åh, det skymmer ju så tidigt sen vi ställde om klockan.
Åh, det blåser ju så snålt längs gatorna.
Åh, om Piff och Puff ändå inte hade åkt hem och lämnat mig så här ensam (och med så här stora skavsår i öronen, men det är en annan krönika).
Först på Virage en timme senare inser jag hur oförskämt magsur jag är.
Där har de uteserveringen öppen. Kallare är alltså inte New York-hösten. Har man bara kavaj går det alldeles utmärkt att sitta där vid ett bord på trottoaren och skölja ner en utmärkt risotto på lamm med lite Pinot och plötsligt öppnas sinnena igen.
För den kryllande svärm av stolta, högljudda, påstridiga, exhibitionistiska och alldeles underbara new yorkers som böljar fram och tillbaka längs andra avenyn.
För dofterna; de mjuka, friska och ibland söta dofter av löv, rostade kastanjer, matos och kanske avgaser som vädrar ut Manhattan när den tryckande östkustfukten till slut släpper greppet.
För de upplysta skyskraporna, blänket i skyltfönstren, de kakafoniska ljuden från trafiken och månen som hänger full och tjock och mäktigt gul över Brooklyn.
Sen inser jag att jag är ledig dagen efter och kan göra precis vad jag vill.
Jag kan svepa ett par cajun martini på Jones och ännu en gång försöka övertyga Artie om att Robert Plant är en överskattad sångare.
Jag kan se uppskrivna "A history of violence", med hjälten Ed Harris i huvudrollen, på den suveräna biografen på 32:a gatan.
Jag kan ringa Gelinas, eller Timmy på Les Halles, och bli utdragen på en sån där klubbrunda som jag egentligen är för gammal för men på ett visst sorts humör ändå älskar.
Eller så kan jag gå hem och se till att bli tillbörligt hypnotiserad av den där utsikten.
Det må vara november, men det är fantamme november i New York.