Fantastiskt att komma hem

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – 
VARJE LÖRDAG

Sverige.

Att komma hem är en stor del av vitsen med att åka bort.

Sverige är ett underbart litet land.

Tack för att jag hamnade här, mamma och pappa.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, som den mycket missförstådda sentida östgöten Verner von Heidenstam skrev.

För vi är ju underbart keffa.

Därför älskar jag vårt land. Därför älskar jag oss.

Jag hade flyt och slank hem från USA just innan SAS-personalen började strejka för mer raster och anständigare villkor.

En ”moment of clarity”, som Samuel L Jackson sa i ”Pulp Fiction”, inträffar alltid när jag kliver ur planet från ett annat land och ser Sverige som en outsider.

Det första jag drabbas av är Magnus Uggla på bussen. Herregud denna enfald. En hemsk start, det sämsta av Sverige. Jag mår illa.

Men! Senare! Då ser jag den hårt arbetande skådespelaren Per Ragnar med gult hår på Vasagatan. Det är läckert.

Och i taxin från stationen ser jag stan och allt är rart lugnt och stilla i denna lilla fina stad och Vinyl 107 spelar givetvis uttjatade knarkbiten ”A whiter shade of pale” och sen på underbara P1 hör jag verkligt vanliga människor ringa in enfaldiga åsikter och självklart älskar jag det.

Så oerhört exotiskt. Och kaffet är starkt.

Tidningarna skriver om ett vattenprank mot vår statsminister, och jag tänker att det är banalt och populistiskt, men jag har inte sett kontexten, det kanske är genial satir. Man ska aldrig döma utan kunskap. Och hemma, i en annons i DN, ser jag att kvotkomikern Özz Nûjen ska försöka spela Dario Fo-teater. Jag har svårt för machomän som Özz.

Det är som att han kommer från stenåldern, så ojämnställd och fascinerande obsolet.

Men just därför tycker jag om att han får hållas.

Och på radion hör jag Karin Magnusson som återigen hamnat märkligt över sin nivå, som filmkritiker i P1. Att hon inte vet hur Ryan Phillipes namn uttalat är det minsta problemet.

På SVT:s allt svagare ”Gomorron Sverige” är det en nöjespanel som består av en bög, en ung kvinna och en invandrare. Så väldigt älskansvärt svenskt. Ingen av dem levererar, tyvärr. Invandraren försöker men han saknar koll, tjejen är ”asså”-blyg och bögen skiter i ämnet, han bryr sig bara om sig. Det är rart dåligt. Fint svenskt.

Sverige.

Ett fantastiskt land.

Fråga Fredrik

Veckans bästa

Fredrik Virtanen