Hatten av för Hultsfred - vilken härlig revansch
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är bara att resa sig, lyfta på den imaginära hatten och bocka åt Småland till.
Rockparty har tagit revansch på världen och arrangerar i år den bästa Hultsfredsfestivalen på hela 2000-talet.
Det är väldans roligt att kunna skriva det.
Man gillar ju Hultsfred.
Man vill att det ska gå bra för den stora festivalen på den lilla orten vid Hulingens strand.
Men det betyder inte att jag ljuger för Rockpartys skull.
Är programmet dåligt säger jag att det är dåligt - oavsett konsekvenserna.
Som ifjol.
Då var det en tämligen blek och tandlös laguppställning som mötte bland björkarna i Folkets park - och för det fick arrangörerna ganska duktigt med kritik.
Somliga i Rockparty-ledningen blev sura och tyckte att det var vi budbärare som orsakade de dåliga publikssiffrorna. Inte budskapet i sig. Vi borde, löd undermeningen, tona ner våra synpunkter. För festivalens skull.
En bisarr åsikt.
Men andra i samma ledning tog uppenbarligen smällarna på helt rätt sätt. Istället för att tjura gick de hem och började spika på den stora revanschen.
Nu är den klar.
Och wow!
2004 års program är faktiskt ett av de bästa någonsin - och utan tvekan helt överlägset tidigare årgångar det här decenniet.
De har stora namn som känns överraskande och exklusiva. Som Morrissey, som Pixies, som PJ Harvey och som den alldeles fantastiska Mary J Blige, sensationellt klar nu i veckan.
Men ännu viktigare är att Hultsfred i ett slag återerövrat sin roll som festivalen där man ser de nya, omskrivna, spännande popnamnen.
Ifjol hade man förmodligen fått vänta på Accelerator för att få se namn som Air, Phoenix, Scissor Sisters, Essex Green, Graham Coxon (som gör mäktiga saker på egen hand), Four Tet, The Keys och Snow Patrol.
Nu kommer de till Hultsfred.
En stor seger.
Sen har de alltså Kris Kristoferson också.
Kris Kristoferson! Det var just den sortens bokningar som gjorde Lollipop - salig i åminnelse - till en så speciell festival. Självständiga bokningar oberoende av om nya plattor var på väg eller om det ens fanns skivbolagsrepresentation i Sverige. Man flög över Alex Chilton, Lee Perry, Staple Singers (som fick Peter LeMarc att gråta!) och Johnny Cash med familj i alla fall, för att man gillade dem.
Nu gör Rockparty likadant med den store Kris Kristoferson.
Så väldans coolt.
Naturligtvis är det fullt möjligt att både han och Morrissey och Phoenix och The Kid och alla andra gör skitspelningar.
Men det är i så fall inte Rockpartys fel - och inte heller Rockpartys bekymmer.
Som Pietro Maglio, tidningen Pops helt oförliknelige befälhavare, en gång förklarade för en festivalgeneral han kände:
- Det viktiga är att det är coola namn på affischerna.
Just så.
På nya The Concretes-ep:n "Say something new" hittar ni den briljanta men svåråtkomliga covern av Stones "Miss you".
New York Dolls utan Johnny Thunders och Jerry Nolan... nej, inte ens Morrissey kan få den idén att kännas okej.
La Musik är en underligt urskillningslös tidning, men Svante Grundbergs Memphis-special i senaste numret bör verkligen inte missas.
Patti Smith ska förstås ses just på Cirkus.
Det är för övrigt en väldigt bra Markus Larsson-intervju med Jari Hapalainen i kommande numret av Sonic också.
New Orleans regerar.