En hit på listan – rörande klapp till loserbandet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men pilutta mig ...

Du kanske heter Coldplay.

Du kan ha vunnit ”Idol”. Eller deltagit i höstens populäraste lördagsmys, coverprogrammet ”Så mycket bättre”.

Och ändå säljer ett rufsigt metalband från Toronto fler downloads än du och alla andra på Itunes.

Med en gammal låt från 1982.

Ibland är det svårt att hitta goda nyheter bland all smörja.

Det är elände, elände, självmordsbombare, ”Idol”-finaler, skidskytte och Ulf Nilson. Vecka ut och vecka in.

I eftertankens kranka blekhet – en tanke som ofta är väldigt krank – är det också tydligt att musiken i ”Så mycket bättre” inte håller för hajpen. Segmentet där artisterna sjunger varandras låtar är strålande tv. Men låtarna krymper när de inte kompas av deltagarnas reaktioner runt bordet – blickarna, tårarna, skratten och jublet.

Utanför bild, när musiken släpps på skiva, sjunker angelägenhetsgraden med några få undantag till två plus.

I den andra eftertankens kranka blekhet – en tanke som ofta är väldigt blek – hade ”Idol” sin svagaste säsong hittills. Fler finalpar som Jay Smith och Momma, eller vad hon nu hette, och programmet borde rimligtvis avveckla sig själv snabbare än Peter Jihde hinner fråga: ”Hur känns det?”

”Så mycket bättre” har dominerat svenska singellistan i månader. Och ”Idol”-artisterna brukar grensla Itunes-toppen vid jul.

I skrivande stund, lördagen den 18 december, klockan 16.20, ser Itunes singellista ut så här:

September ligger på åttonde och fjärde och tredje plats med ”Kärlekens tunga”, ”Baksmälla” respektive ”Mikrofonkåt”. Inga överraskningar där. Coldplays ”Christmas lights” på sjunde plats? Trodde den skulle ligga högre. Har Jay Smith fyra låtar på topp tio? Världen har en skruv lös. Och på första plats hittar vi ”Metal on metal” med ... Anvil.

Anvil?!

Nej, det är inget skämt. Det är the grej of the day. Hårdrockens vackraste och mest rörande förlorare toppar svenska Itunes-listan i december 2010. De leder.

I början av 80-talet kunde gruppen, som fortfarande har samma ryggrad – gitarristen Steve ”Lips” Kudlow och trummisen Robb Reiner – ha blivit ”nästa stora sak”.

De befann sig i fronten för den växande speed- och thrashmetal-rörelsen. Men otur och skivbolagsstrul gjorde att Anvil blev ifrånåkta av Slayer, Anthrax och Metallicas ”Kill ’em all”. Och sen blev det värre.

De släppte skivor som ingen lyssnade på och gjorde konserter som ingen såg och försvann från radarn i decennier.

Anvils liv och motgångar skildrades i den fantastiska dokumentären ”Anvil! The story of Anvil” från 2008. Filmen, som emellanåt får smärthumorn i ”The office” att kännas som Anita & Televinken, blev Anvils återupprättelse och comeback.

Anvils svenska listplacering beror på en Facebook-kampanj. Målet är att ge den hopplöse optimistike dåren Lips en svensk singeletta till jul. En belöning för gruppens envisa oförmåga att ge upp sin rockdröm, hur jävligt och fattigt livet än varit.

Det gäller att få så många som möjligt att köpa låten ”Metal on metal” för nio kronor mellan 15 och 22 december. Hittills har Facebook-gruppen över 8 000 medlemmar.

Gerillakampanjen ”Anvil Aid – Hjälp Anvil bli 1:a i Sverige till jul” väcker många frågor. Kommer liknande initiativ får fler knasiga effekter med andra perifera artister och låtar i framtiden? Och hur påverkas synen på listornas betydelse när de kan manipuleras så enkelt?

Men jag slår igen den diskussionen ett tag. Jag öppnar Itunes i stället. Letar upp ”Metal on metal”, trycker på ”köp” och medverkar stolt i årets roligaste och mest älskvärda fuck you till marknadsanpassad tv-pop.

Det skulle Karl-Bertil Jonsson också ha gjort.