Den enda bok jag tänder ett ljus för
I dag fyller ”To kill a mockingbird” 50 år.
Bokens största gåta, Boo Radley, kommer därför att exponeras som aldrig förr.
Men det största mysteriet är fortfarande författaren Harper Lee.
Det var aldrig ett bra tecken.
När min gymnasielärare i svenska och engelska delade ut en bok som hon ville att vi skulle ta hem och läsa hukade jag mig bakom skolbänken.
Var hon dessutom entusiastisk över boken ifråga var det nästan värt att hoppa ut genom fönstret på tredje våningen.
Jag väntade mig genast en lång jämmerdal. Stor och viktig och schemalagd litteratur i skolan brukade vara segare än en repris av ”Hem till gården”.
Boken landade med en duns framför min näsa.
Titeln var obegriplig. ”To kill a mockingbird”? Vad i hela fridens namn var en ”mockingbird”? Det hade inte precis en lika inbjudande klang som ”Jurtjyrkogården” eller ”Phantoms” eller ”Cujo”.
Resten av omslaget bestod av en dåligt tecknad, orange fågel.
Och över 300 sidor på engelska? Till nästa vecka på tisdag? You gotta be kidding me, lady.
Men jag läste inte bara ut boken i tid.
Efteråt stirrade jag tomt på min blygsamma bokhylla.
Den färgglada genrelitteraturen om vampyrer och varulvar och demoner och robotar och intergalaktiska stiftelser och trollkarlar och ensamma och alkoholiserade privatdetektiver kändes plötsligt fånig, fyrkantig och andefattig.
På knappt en vecka hade min boksmak gått från att vara en liten tv på 18 tum till widescreen på bio.
Utan ”To kill a mockingbird” hade jag nog aldrig upptäckt och förälskat mig i amerikansk litteratur lika djupt.
Romanen öppnade fönstret mot ett vidsträckt landskap där monument som John Steinbeck och Flannery O’ Connor och Cormac McCarthy och Robert Penn Warrens ”All the king’s men” sträcker sig upp mot himlen.
”To kill a mockingbird”, som döptes till ”Dödssynden” senast den gavs ut på svenska, är en av de största och mest älskade böckerna i USA.
Det är obligatorisk läsning i många skolor. Romanen har aldrig saknats i tryck sen den publicerades 1960 och den säljer fortfarande i över en miljon exemplar per år.
Och om det fanns ett Mount Rushmore för amerikanska romankaraktärer skulle Harper Lees huvudpersoners ansikten, advokaten Atticus Finch och dottern Scout, ha huggts fram ur berget bredvid Huckleberry Finn och kapten Ahab.
I ”To kill a mockingbird”, som utspelar sig i den amerikanska Södern på 1930-talet, anklagas en svart och oskyldig man för att ha våldtagit en vit flicka. Och bakom den sedelärande blandningen av uppväxtskildring och rättegångsdrama planterar Harper Lee en genialisk skugghistoria.
En boogey man. En gäckande vålnad. En pojke som bor på samma gata som Scout Finch, men som aldrig visar sig – Boo Radley. Det är Boo som till slut får romanen att bli en oöverträffad gospel om tro, hopp och empati.
Harper Lees liv efter ”To kill a mockingbird” påminner om Boo Radleys. Hon får J D Salinger att framstå som en uppmärksamhetsknarkande posör.
Lee slutade ge intervjuer 1964 och hon har i princip gömt sig undan offentligheten i hemstaden Monroeville, Alabama, sen dess.
Vilket gjort att hon, likt Boo Radley, blivit ännu mer omtalad och känd.
När hon exempelvis skrev ett kort brev om varför hon läser böcker till Oprah Winfrey 2006 blev det en världsnyhet.
I den moderna världen finns det fortfarande inget märkligare än när en framgångsrik person som inte begått ett brott frivilligt säger nej till publik och media och drar ner persiennerna.
Själv har Harper Lee gett knapphändiga förklaringar till varför hon bara gett ut en enda bok i sitt liv:
”När man står på toppen finns det bara en väg att gå.”
Jag har läst otaliga böcker sen jag var sjutton år gammal.
Men det är bara ”To kill a mockingbird” som jag tänder ett ljus för på dess födelsedag.