Ännu unika - men sämre
Nämen det här var ju en säregen nostalgi, hade knappt tänkt på dem, ett par kristna bröder är tillbaka.
Tiden står still. Men i sämre version.
Nostalgi, jag vet inte, antagligen, men det sägs ju att kvalitet aldrig går ur stilen och The Proclaimers! Proclaimers! The Proclaimers.
Minns du? Var du med?
Alltså det hände ingenting. Inte då heller. Det händer ju sällan saker. Och särskilt när det händer så händer ingenting. Det är i efterhand det verkar finnas epokgörande incidenter. Som när någon blir skjuten eller någon dör eller någon demonstrerar eller någon krossas av övergiven kärlek.
I efterhand. I verkligheten händer allt detta samtidigt och nu.
Nå.
Alltså.
Det fanns inget genreöverskrivande med The Proclaimers. Det fanns ingen radikalitet. Det fanns inget hett. Det var två bröder. Två sensationella bröder. Två helt vanligt unika kristna socialistbröder som gjorde popmusik bortom all begränsning.
Så underbara var de. De var inte dryga Blur, de var verkligen inte smutsiga Oasis och de var sannerligen inte jeansiga Primal Scream.
Tack gode gud. De var strax innan. De var exakt, i hela deras väsen, oförutsägbara och tidlösa. Så ordentliga.
I en skarp skärningspunkt av den senaste moderna tiden kom de och var 50-talskjorta mitt i ett 90-tal som försökte bekämpa det konservativa. Man kan väl säga att de definierade postmodernism. De var Herreys i smarta skor.
Framför allt skrev de hits.
Världens bästa låt:
”My heart is broken.
My heart is broken.”
Världens näst bästa låt:
”I wouldn’t walk.”
Världens tredje bästa låt:
”Sean, I say the best one came from Tupelo, Mississippi, I tell you now that grown men cry and Irish girls are pretty.”
Nu har de tyvärr gjort en skiva med bara ett bra spår. Resten är gitarrer.
Det är så det går. Det är så det går.
Fråga Fredrik
Hur många avsnitt såg du? Kan hålla med om att 9,2 på Imdb är aningen högt men jag och således många med mig gillar serien. Att du vill ha superhjältar med helt over the top otroliga krafter à la Superman är ju upp till dig men om du verkligen sett alla avsnitten är jag jävligt tveksam till. Ge serien en chans, det tar sig tycker i alla fall jag.
Men sättet du skriver ner det du inte gillar är väldigt osmakligt, ungefär i stil med en riktigt dålig Android vs Iphone fanboy (fanhen?) battle. Skulle du våga skriva ner Batman på samma vis? Han har väl ännu mindre superkrafter än Daredevil. Att kritisera Netflix val av hjälte är ju helt koko (Iphone? Android?). Är det dåligt castat?
Billiga miljöer och taskigt sminkat? Dålig CGI?
Ok, dålig hjälte ...
Jag tycker du är en dålig journalist, en skam för ditt skrå och att Aftonbladet överhuvudtaget trycker dina obalanserade skräptexter är en gåta. Sen är du aningen lik en hamster också och det finner jag personligen lite störande och Daredevil hälsar att han instämmer.
Vill du idka lite självkritik kan du ju alltid trycka detta, vem vet - kanske du har folk som backar dig och står på din sida! Om inte - säg upp dig och börja odla ekologiskt eller nåt annat du kanske är bättre på. M
SVAR: Tycker att serien är väldigt bra, särskilt efter avsnitt 5.
Veckans ...
BABE. Babben Larsson.
HYRFILM. ”Om våld”. Göran Hugo Olsson gör en dokumentär som gör så ont att den inte går att titta på. Mästerlig.
ROOTROCKALBUM. ”The RCA sessions”, Malcolm Holcombe. Singer/songwriter i det blå gränsland där folk, country, rock och blues bor, en blandning av Steve Earle och Tom Waits och Kris Kristofferson och Gulf Morlix. (Repris)
TV. Allting är över när ”Better call Saul” är slut, avläggaren till ”Breaking bad”. Om den helt och hållet värdelösa - snart - och moralisk korrupta - nu -advokaten som samtidigt är så ohyggligt älskvärd. Jösses vad jag älskar Saul.
RETRO. Madonna. ”La isla bonita”.