Musik blir inte vackrare än så
Borde inte.
Borde egentligen titta bort och gå vidare.
Men jag måste få höra en ung Van Morrison med akustisk gitarr sjunga för mig hemma i vardagsrummet.
Det kanske bara är simpel nostalgi för dårar.
Må så vara. Det skiter jag i.
Jag hittar dubbelskivan på vinyl och bara omslaget får nackhåren att hoppa upp ur sin slummer. ”Acoustic tales” är ingen officiell utgåva utan en skum bootleg med akustiska demoinspelningar som Van Morrison gjorde mellan 1968 och 1971.
Jag håller den hårt i famnen när jag rusar hem och lägger första plattan på skivtallriken, hela tiden med rusande hjärta och andan i halsen.
Och så stiger den där rösten in genom högtalarna och fyller hela rummet. Ljudet är i sammanhanget sensationellt.
Jag tror aldrig att Van Morrisons unga och oförstörda röst någonsin har kommit närmare. Den lägger nästan kinden mot min axel.
Jag vet inte varför vissa av oss envisas med att gräva efter outgivna inspelningar som våra favoritartister varken har godkänt eller gett ut. Det är sällan värt det. De officiella utgåvorna räcker ofta mer än väl.
Och jag skulle aldrig rekommendera att en novis eller lärling börjar med ”Acoustic tales”. Det är en överkurs för alla som älskat Van Morrison i större delen av sitt vuxna liv.
Mellan 1968 och 1971 gav The Belfast Cowboy ut fyra album: ”Astral weeks”, ”Moondance”, ”His band and the street choir” och ”Tupelo honey”. Han befann sig mitt i ett kreativt delirium som kan jämföras med Beatles 1966, Bruce Springsteen 1978 och Kate Bush 1985.
Musiken förtjänar så många plus att de inte får plats på den här sidan. Och ”Acoustic tales” innehåller grunderna och stickspåren och de svartvita blyertsanteckningarna till det som senare blev klassiska album i fyrfärg.
När en tamburin och en folksy bas smyger sig in i Van Morrisons ”Unplugged”-sessioner kan den som blundar nästan föreställa sig hur fortsättningen av ”Astral weeks” hade kunnat låta, ett album som när det gavs ut nästan måste ha låtit lika radikalt som The Knifes ”Shaking the habitual” gör i dag. Bara det får rysningarna att springa hundrametersfinal över hela kroppen.
Det underliga är hur färdiga de akustiska skisserna är. Det är som Van Morrison har varenda detalj huvudet. Han vet exakt när blåset ska kicka in i de färdiga versionerna ”And it stoned me” och ”Brand new day” eller när körerna ska kliva fram i ”If I ever needed someone”. Och i ”Caravan” tycks han redan här tajma sina berömda karatesparkar framför Levon Helms trumset i konsertfilmen ”The last waltz”.
På ”Acoustic tales” finns också små bedårande ögonblick som, mig veterligen, aldrig har lämnat studion i någon annan form. Vissa idéer som kunde ha blivit mästerverk måste ha glömts bort eller kasserats längs vägen.
Kanske är det bara bootlegs som numer har kvar sin mystik eftersom musik blivit en kran som står och rinner dygnet runt på Spotify och Youtube. Behållningen med ”Acoustic tales” är att det inte är så enkelt att hitta all information om dubbeln på nätet. Det lämnar, som få artister och skivor gör i dag, ett välkommet utrymme för lyssnarens fantasi.
Mystiken är över huvud taget tät runt Van Morrison i dag. Bara en handfull av albumen finns ute i handeln. De inspelningar han själv äger rättigheterna till vägrar han ge ut igen.
Det är rätt knivigt att exempelvis hitta de fantastiska skivorna ”Veedon fleece” och ”Saint Dominic’s preview”. De har till och med blivit rariteter på cd.
I ruset efter ”Acoustic tales” måste jag därför skynda iväg till en second hand-butik och köpa ”Into the music” och ”His band and the street choir” en gång till.
Jag bara måste. Jag känner ju ärligt talat inte till vackrare musik. Nu äger jag säkert minst fyra exemplar av de albumen i olika format.
Bara för säkerhets skull.