Sunes blöta midsommar
Publicerad 2013-06-22
Koattacker, olyckor och fejkoväder – följ med bakom kulisserna under inspelningen av nya filmen i Italien
Från höga alptoppar till djupa dalgångar.
Från ”Sound of music”-skämt och koattacker, till cykelolyckor och fejkade åskväder.
Nöjesbladet har exklusivt följt inspelningen av ”Sune på bilsemester”, uppföljaren till fjolårets största svenska filmsuccé, med nästan 600 000 biobesökare.
De små pittoreska städerna i Sydtyrolen ligger i dalgångarna mellan höga alptoppar, med ortsnamn vi känner igen från när Ingemar Stenmark dominerade slalomsporten. Alla pratar tyska, fast vi är i Italien.
– Hitler skänkte landsändan till Mussolini under andra världskriget. Därför är vi italienare. Annars hade vi nog tillhört Österrike, berättar Phillipp Moravetz, chef för de tjugotal personer från orten som jobbar med inspelningen.
Det är en välmående del av Italien. Massor av vingårdar. Här odlas vart fjärde äpple som vi äter i Europa. Rekordlåg arbetslöshet.
Enda risiga bilen
– Familjen Andersson passar inte alls in här. Jag har inte sett en enda gammal bil förutom den vi har, en gammal risig Volvo, säger Anja Lundqvist och skrattar.
– Familjen Andersson åker på bilsemester genom Europa, för att återuppliva gamla minnen, berättar Morgan Alling.
– De var här på bröllopsresa, Karin och Rudolf, och nu ska de ta med barnen. Sedan finns det ett klurigt skäl till varför de åker, som bara Rudolf vet, säger Anja.
– Rudolf är lika klumpig, lika snål, lika kärleksfull som vanligt och de hamnar i hysteriska situationer, säger Morgan.
Filmteamet är baserat i Gargazzone, en by med drygt 1 600 invånare. Där finns också huset där en konstnärsfamilj som Anderssons ska besöka bor. De och en tavla spelar en viktig roll i den komiska intrigen.
Den här dagen skuttar Morgan Alling (pappa Rudolf), Anja Lundqvist (mamma Karin) och de tre barnen William Ringström (Sune), Hanna Elffors Elfström (Anna) och Julius Jimenez Hugoson (Håkan Bråkan) omkring på husets gård i helt knäppa tyrolerkläder. Från en högtalare spelas en låt ur ”Sound of music” (1965).
Allt är en bisarr drömscen som anspelar på den mest kända film som har spelats in i Alperna.
Efter någon timme omgrupperar allihop till en bergstopp ett par mil därifrån, några mil norr om Bolzano, områdets största stad med cirka 100 000 invånare.
Nu skuttar familjen Andersson omkring under mer koreograferade former till samma musik. Filmfotografen Mats Axby cirklar runt dem. I den färdiga filmen blir det kanske bara några sekunder.
Sedan följer lång dags väntan mot mörker. Under den sena lunchen (schnitzel, förstås) delar en äldre herre ut en snidad get till sjuårige Julius, som spelar Håkan Bråkan. Mannen faller i gråt. Han är så stolt över att ha fått låna ut en av sina riktiga getter för en scen i filmen.
För Sydtyrolens filmkommission är detta den största film som huserat här under tre års tid och lokala medier har varit på besök.
– Egentligen ville de nog helst bara prata med Frida Hallgren. När journalisterna mötte henne förstod vi hur jäkla populär ”Så som i himmelen” var i tyskspråkiga Europa, säger Anja Lundqvist.
Frida och Kalle Westerdahl är nya i rollistan, som föräldrar till en av de tjejer som Sune uppvaktar.
Har en fantasitjej
Tillbaka till alpsluttningen. Dags för en scen där familjen kommer cyklande. Men innan tagning cyklar Julius omkull. Det ser först ganska otäckt ut. Alla blir oroliga för om han har slagit sig på riktigt. Sedan om han har fått skrubbsår som inte går att dölja med smink. Fast efter några tårar är Julius på gott humör igen. Och efter första tagningen skriker han upphetsat:
– One more time!
Sedan följer lång dags väntan på mörker. Först väntar en scen vid en lägereld med Sune och Nicole (Dao Molander di Ponziano) – en slags fantasitjej han har skaffat sig.
Senare frågar jag William hur hans liv har förändrats sedan han blev Sune med hela svenska folket.
– Alltså, i min klass har alla ändå sett mig som William. I övriga klasser, särskilt 7:an till 9:an, är det ju mycket ”titta, där är Sune”. De känner mig ju inte, säger han.
Sune är en tjejtjusare, vad säger tjejer du möter då?
– Ääh, det är ingenting.
– Försök inte, du får ju massor av kommentarer på Instagram, säger Dao och fnittrar förtjust.
– Jo, det är en del, säger William.
Tuggar på frigolit
Fortsatt väntan på en scen där familjen av olika anledningar har blivit strandsatt mitt ute i skogen, utan sina prylar. En del av dem har knappt kläder på kroppen.
Brandkåren anländer. Och en kranbil. Kranen, med en stor lampa högst upp, hissas upp ett femtontal meter och vips, så har man skaffat sig en måne. Blixtrande lampor ska bli till åskblixtar. Tre brandmän står beredda att spruta vatten över familjen Andersson, ihoptryckta under ett träd.
Men alltihop blir fördröjt av en – koattack! Ett tjugotal kor och några hästar invaderar inspelningen. Korna välter och börjar tugga på frigolitskivor som används för att reflektera ljus från lamporna. Det tar ett tag att jaga bort korna. En av dem vägrar gå och låter med sin koskälla under tagningarna.
– Vi slipper lägga ljud efteråt, säger regissören Hannes Holm nöjt och visar vad det står i manuskriptet: I bakgrunden hörs en koskälla.
Efter pizzaleverans är det till slut dags för tagning av den sista scenen. Klockan närmar sig midnatt.
Brandkåren har bara vatten med sig för fyra minuters sprut. Så det gäller att inte missa replikerna. Ansvaret vilar tungt på sjuårige Julius. Han har viktigaste repliken. Och är den enda som kommer att bli dyngsur. Men han fixar det galant. Fyra tagningar, den ena bättre än den andra. Julius är så upphetsad efteråt att han verkar glömma att han är både trött och blöt.
Vad var tuffast i dag, omkullkörningen eller att bli dyngsur? frågar jag.
Han tittar på mig som att jag är tokig och säger:
– Ingenting, alltihop är jättekul!