Del Rey är en oas av plågsam mänsklighet
”Min fitta smakar Pepsi.”
Nej, det är ingen produktplacering i en porrfilm.
Det är en text av Lana Del Rey från ett av årets bästa album.
Det famösa framträdandet tidigare i år i amerikanska humorprogrammet ”Saturday night live” sköt Lana Del Reys karriär i axeln.
26-åringen från New York hade fräckheten att sjunga falskt. Med tanke på reaktionerna på internet var det en kriminell handling. Efteråt verkade många kritiker inte kunna ta albumet ”Born to die” på allvar längre.
Trollen har jagat Lana Del Rey ända sedan hon lade upp videon till genombrottslåten ”Video games” på Youtube i fjol.
Hon avfärdades som en fejkad skivbolagsprodukt när det blev allmänt känt att hon egentligen heter Elizabeth Woolridge Grant och att hon vuxit upp i en betydligt mer välbärgad miljö än den hon ibland sjunger om. Hennes pappa är miljonär och pysslar med fastighetsaffärer.
Att hon gärna gosar med äldre män i sina videor och blir tagen bakifrån av bikers får antifeminist-stämpeln att hamra. Och diskussionen om hon har opererat läpparna eller inte har nästan överröstat musiken.
Jag misstänker att det provocerande med Lana Del Rey är att hon är svår att placera i ett bekvämt fack.
Musiken är för retro för att vara modern och samtidigt för modern för att sorteras bort som 60-talskitsch. Hon värnar sin integritet och säljer samtidigt sitt ansikte till H&M och spelar in en cover på standardballaden ”Blue velvet” till samma reklamkampanj. Och är hon för vacker för att ha äkta talang?
Senaste singeln ”Ride” borde få tvivlarna att skämmas. Den känns, till skillnad från 99, 97 procent av alla andra låtar som släppts i år, som en omedelbar klassiker.
Lana Del Rey åkte in på rehab för alkoholmissbruk innan hon hunnit fylla 15 år. Hon har berättat att hela skivan ”Born to die” handlar om just den perioden av hennes liv.
”När jag skriver om något jag har förlorat känns det som att jag skriver om alkohol eftersom det var mitt livs första kärlek” säger hon i magasinet GQ.
Det kan förklara varför hennes mystiska och sorgsna sadcore ofta känns lika febrig och obehaglig som en film av David Lynch eller en bok av Bret Easton Ellis.
Den 12 november släpps en ny och utökad version av debutalbumet med nio nya spår: ”Born to die: The paradise edition”.
Där sjunger Lana Del Ray inte bara om att hennes snippa smakar som en läskedryck som brukade sponsra Michael Jackson. I låten ”Gods and monsters” mumlar hon med sedvanligt lakonisk stämma: ”In the land of gods and monsters I was an angel looking to get fucked hard.” Och i videon till ”Ride” står hon och ropar ”I’m tired of feeling like I’m fucking crazy” med en pistol i handen och indianskrud på huvudet.
I en tid som domineras av Swedish House Mafias partyhouse, fåniga tips om hur man får en arisk ”superkropp”, kungliga ”ti-hi”-förlovningar och ett växande förakt för svaghet känns Lana Del Ray plågsamt mänsklig. Hon är en oas bland stålmän och superduperkvinnor.
”Born to die: The paradise edition” kan vara den mest förföriska skildringen av nöjesfabrikernas noir och dekadens som släppts på skiva sedan Guns N’ Roses debut. Lana Del Rey är överhuvud taget som en fortsättning av Axl Roses manodepressiva videoserie där han stapplar runt i konstsnö med en flintlåspistol och badar med delfiner.
Lana Del Reys ”Born to die” borde egentligen heta ”Appetite for selfdestruction”.
Markus topp 3
1. Empire #282 (filmmagasin)
Senaste numret är ett måste för alla som är intresserad av dvärgskägg och tobakspuffande småttingar med håriga fötter. Strålande special om kommande blockbustern ”Hobbit: en oväntad resa”.
2 ”Swimming pool (drank)” (låt, Kendrick Lamar)
Lamar kan bli sin generations viktigaste hiphopartist. Berättartekniken på storbolagsdebuten ”Good kid, maad city: a short film by Kendrick Lamar”, ett av årets mest hyllade album, är andlös.
3 ”All to well” (låt, Taylor Swift)
Den unga amerikanska popscenens största drama queen är bättre än du tror.