Vacker värdig jul med Malena Ernman och Lasse Berghagen

Jens Peterson

HELSINGBORG. Marlena Ernman sliter sönder ”Teddybjörnen Fredriksson” i några operaparodier och det är fantastiskt skoj. Nu är det kul igen.

Mest är den här kvällen vacker och värdig. Julmusik som vårdar själen. Suveränt spelad.

”Teddybjörnen Fredriksson” är ett extranummer mitt i programmet. Lasse Berghagens klassiker tolkas i tre operastilar, den ena mer komisk än den andra. Malena Ernman gör opera på riktigt också. Hon bjuder på världens vackraste aria, Puccinis ”O mio babbino caro” i en svindlande version.

Hela Helsingborg håller andan, och lika magiskt blir det när hon sjunger ”Koppången”. Det låter som gnistrande skare i skogarna utanför Orsa.

Det är en annan sorts andlighet när Lasse Berghagen gör sina ”I mina blommiga sandaler” och ”En kvastskaftsdans”. Men artisterna kompletterar varandra fint. Kvällen innehåller mycket av julfirandets sammansatta känslor.

Från kyrka till köpcenter. Från barnsligt till senior. Lasse Berghagens roll är den äldre släktingen som drar anekdoter vid julbordet, en disträ scenpersonlighet som tappar text ibland. Malena Ernman tipsar om när han ska av och på scen.

Ernmans åttonde julturné

Det är åttonde året Malena Ernman gör julturné och hon har förfinat finalens potpurri av sånger och läten från Kalle Anka-timmen på julafton. Publiken älskar numret, även om de flesta var barn långt innan svensk tv började sända.

Allt är inte jul. Rätt som det är kan det bli en kväll i juni. Malena Ernman sjunger sin fina ”I decembertid”, och gör en suverän version av Swe-Danes ”Scandinavian shuffle” med musikerna. Musikerna, ja. Det låter väldigt bra, det är vitalt arrangerat, det händer mycket i ljudbilden. När det behövs rytmsektion bongotrummar Malena Ernman själv.

Hon talar allvar om klimatkrisen, men tror på ljus i mörkret. ”Härlig är jorden” blir sista ord på vägen; lite hopp, lite tro, mycket jul.