U2:s arenarock når inte till hjärtat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
GÖTEBORG
Närapå 60 000 mobiltelefoner lyste upp Ullevi i natt, på Bonos uppmaning, och han predikade om Afrikas svältande barn.
U2 är rockens FN.
Trubbigt, klumpigt, men bra och viktigt.
Det finns artister som hörs när de viskar och det finns artister som bara hörs när de skriker.
U2 skriker högre än alla andra och bara då hörs de. Det finns inte tillräckligt mycket tyngd i orden för att de ska höras annars.
FN:s mänskliga rättigheter måste upp på en 200 meter stor tavla för att verkligen nå igenom. Bono måste skrika "Make poverty history" för att uppfattas. Det är inte Dylans "Blowing in the wind", som spred sig som en vind, från öra till öra, som en viskning i kraft av ren poesi.
U2 är ett modernt band, de behöver miljarder watt och uttnyttjar elektricitet bättre än alla andra. Det är grandios arenarock, The Edge "Apocalypse now"-gitarr i "Where the streets have no name" skär sönder små öron men når inte riktigt till hjärtat. Deras rock är utmejslat perfekt men inte tillräckligt närgången. Den extremt starka volymen förstärker denna ensamma känsla. De skriker för att de inte kan viska.
Inte ens deras största låt, mästerverket "I still haven"t found what I"m looking for", blev en gospel just exakt bara till mig. Den är för alla, den är lite för stor för sitt eget bästa. Precis som U2.
U2 är rockens FN. En sorts byråkratisk tung välvilja baxar runt hela projektet. Det är viktigt att de finns, de har sina irländska hjärtan, de står för det goda och vettiga, det kanske lite för goda och vettiga. Allt blir förenklat, orealistiskt, som att de fortfarande är ironiker, trots det nyfunna allvaret i de stora gesterna.
Men de flesta av de 60 000 på Ullevi verkade lyckliga i natt.
Jag är glad för deras skull.
Och alla band som har ett EKG som backdrop är förstås värda all respekt.