Lagom är det nya svarta …
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Inte för nervpåfrestande, inte för brutalt, inte för starkt, inte för tragiskt.
Lagom ska det vara. Lagom men lysande.
Som den underbara tv-serien ”Orange is the new black”.
Äh, det där stämmer kanske inte. Inte alltid. Men ofta, allt oftare i takt med stigande ålder är jag rädd, tycker jag att lagom är skönt.
Lagom mycket drama.
Lafom mycket elgitarr.
Lagom mycket trummor och bas.
Lagom mycket smärta.
Lagom mycket tragik.
Lagom mycket humor också, rent av faktiskt tammefan. Det blir så flåsigt annars. Hellre en lågmäld Larry David än en svärande Louis CK.
Nej, nej, jag har inte blivit Hoffmaestro, det är inte vad jag menar. Kvaliteten får aldrig vara lagom. Verket ska vara lagom i energi men hög i kvalitet, som Paul Simons milda toner eller Kents vänliga gothpop, ok?
Kanske är det därför jag inte riktigt älskar ”Boardwalk Empire” trots att Steve Buscemi är så perfekt som Nucky Thompson. Atlantic City-serien har för mycket smärta, för mycket orättvisor, för mycket oro.
Kanske är det därför jag håller tv-serien ”Vita huset” snäppet högre än både skitiga ”The Sopranos” och superskitiga ”The wire”.
Kanske har jag alltid varit på detta vis. Jag har aldrig tyckt om punk, förutom poppunk som The Ramones. Jag har aldrig tyckt om hårdrock, förutom pudelhårdrock som Whitesnake. Jag klarade aldrig grunge, förutom hitsen.
Jag har i och för sig tyckt om Lorraine Elisons ”Stay with me” och andra starkt plågade soulballader om olycklig kärlek men jag har aldrig tyckt om en film med ett olyckligt slut.
Jag vill ha en kyss i slutet.
(För motsatsen har vi livet.)
Men jag tror att det blivit värre. Jag tycker till exempel mycket om Lars Winnerbäcks nya album ”Hosianna”, det är ett tydligt symptom.
Och så tycker jag om ”Orange is the new black”, streamingkanalen Netflix första lyckade serie sedan suveräna ”House of cards”.
Den snillrika producenten Jenji Kohan gör som hon gjorde med ”Weeds”: Tar en vit medelklasskvinna och sätter henne i en miljö som vanligtvis på tv och film befolkas av svarta män.
I ”Weeds” är Nancy (Mary-Louise Parker) knarklangare, i ”Orange is the new black” hamnar Piper Chapman (Taylor Schilling) i kvinnofängelse men det blir inte ”Oz” med massa obehagliga scener, maktspel, våld och vämjeliga vakter.
Allt det där finns i ”Orange” men hjärtat når aldrig dubbelslag, nivån går aldrig nära ångest. Trots att serien är extremt charmig blir den inte mesig. Den är ett tungt drama på fjäderlätta fötter, egentligen en komedi, ”mer ’Gossip girl’ än ’Oz’”, skrev New York Times korrekt.
”Orange …” är en dramedi. Den är underbar.
Den är lagom.
Lagom är det nya svarta.
Jag tycker också mycket om Lars Winnerbäcks nya album, sa jag det?
Fråga Fredrik
Fråga: Menar du allvar med att Van Morrisons ”Summertime in England” är världens bästa låt? /Erika
SVAR: Ja. Nej. Ja. Nej. Ja.
Veckans ...
BABE. Kajsa Grytt. En punkpopikon ända sedan Tant Strul-tiden. Nu tillbaka med rytmiskt Daniel Lanois-rockiga ”Jag ler, jag dör”, producerad av Jari Happalainen, belönad med fyra plus av Håkan Steen.
KÄRLEKS-BIO. ”Before midnight”. Prat, prat, prat, prat. Ethan Hawke och Julie Delpy pratar oavbrutet i enormt långa scener när Richard Linklater gör sin tredje film om paret Jesse och Céline, nu medelålders på semester med barn i Grekland. Gripande, rolig, bedårande skådespeleri. Går upp på fredag. Ta med hjärnan.
ACTION-BIO. ”White House down”, Channing Tatum, Jamie Foxx, Maggie Gyllenhaal. Så härligt ibland med riktigt fläskig Roland ”Independence day” Emmerich-action på bio. Betyg: Tre feta popcornlådor. Går upp på fredag. Lämna hjärnan hemma.
SÄSONGSFINAL. ”The newsroom”! I kväll! 21.00! CMore!
SCHLAGER-ALBUM. ”True”, Avicii. Det blev ramaskri i Stockholms musiksnobbvärld när tunge Jan Gradvall i DI gav betyget 5 till en svennehouseartist, rent av kallade albumet för ”sin generations ’Thriller’”. Men faktiskt, i en Melodifestivalen-värld är den värd ett högt betyg. 24-årige Tim ”Avicii” Bergling tar country, indierock, pop och soul och gör breda schlagerhits av musikhistorien. Själlöst, men duktigt. Vi kommer att tvingas lyssna på varannan radiokanal i ett år framöver.
FEELBAD-TV-HUMOR. ”Hello ladies”, söndagar på CMore. Ricky Gervais radarpartner Stephen Merchant kör solo och är en exakt kopia av Gervais, fast gänglig och smal och fulare. Hans karaktär Stuart är i Los Angeles och tycker att han är ashet och gör ständigt bort sig när han ska charma tjejer. Småkul, men obehagskomedi är inte min kopp te. Bara George Costanza i ”Seinfeld” fixar att göra bort sig roligt.