Sanningen bär också de påhittade filmerna
Nöjesbladets Jens Peterson om dokumentära poänger
Spelfilm eller på riktigt?
Sanningen bär många filmer på bio. Även de som ska föreställa påhittade.
”Hur många lingon finns det i världen?” är en spelfilm. I alla roller syns skådespelare som låtsas vara någon annan.
Men hela idén med filmen är att vi som tittar ska veta att de medverkande i gruppen Glada Hudik har funktionshinder på riktigt. En underförstådd överenskommelse mellan de som står bakom filmen och publiken.
Alltså är det dokumentära poängen med filmen. Det är inte som när Bill Skarsgård spelar i ”I rymden finns inga känslor” eller Leonardo DiCaprio i ”Gilbert Grape”.
Om vi berörs av sångnumren i ”Hur många lingon finns det i världen?” är det för att vi vet att Glada Hudik-ensemblen fängslat publik just så i verkligheten.
Det hade varit annorlunda om sångerskorna Nina Persson och Helena Josefsson spelat funktionsstörda i filmens Hudiksvallsgrupp.
De två är med i ”Jag är min egen Dolly Parton”. En dokumentär om fem kvinnor i Skåne, deras liv och känslor. Utgångspunkten är en hyllningskonsert till den amerikanska artisten, men filmens hjärta är samtal där kvinnorna berättar om barndom, familjer, drömmar, besvikelser.
Mycket bra och mycket berörande. Det mesta är iscensatt för filmens skull. De fem samlas för att prata inför kameran. De intervjuas. Möten med andra görs just för filmens skull.
Lika skickligt komponerat som en bra spelfilm.
”127 timmar” återskapar imponerande klaustrofobiskt hur en 28-årig amerikan 2003 fastnade i en klippskreva med handen klämd under ett stenblock.
Vi som tittar ser att det är skådespelaren James Franco som låtsas sitta fast. Det är mycket övertygande och totalt trovärdigt när han bryter av sin arm och karvar genom skinn och ben för att komma loss. Vi vet att det hände på riktigt och lever oss därför in. Som påhittad film hade ”127 timmar” varit meningslös.
”The king’s speech” är välspelad och skickligt berättad. Den får nerv av att den skildrar, i huvudsak, historiska fakta. Talpedagogen som hjälpte Englands kung.
En suverän film som också blivit en publiksuccé i Sverige. Lockar glädjande nog större biopublik än nya Åsa-Nisse.
Svensk buskis med tunt manus. Åsa-Nisse har förhoppningsvis ingenting med verkliga personer eller händelser att göra.