Öronen sprack av gitarrljudet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av de löjligaste rockmyterna som finns är att hög volym skulle tillföra något avsevärt till rockmusik.

Tystnad är det nya skriket – och starkt ljud är bara för pensionärer.

Det är oerhört ironiskt förstås att öronen spricker på en konsert med ett gäng 62-åringar.

Jag har i hela mitt liv undvikit hårdrockskonserter på samma vis som en intellektuell undviker Liza Marklund, som en hund undviker ett loppbo eller som en banan undviker apor.

Men jag har å andra sidan besökt min överbeskärda del av slamrigt illaspelande indieband i skitiga New York-källare, tokigt basvåfflande houseklubbar, fläskigt tutande r’n’b-orkestrar och U2:s high-fi-arenafest på Ullevi.

Jag har även stått längs fram vid orangea scenen i Roskilde – en av världens största – när Neil Young malt ner alla sina sex gitarrsträngar till grus med Crazy Horse.

Allt har gått fint.

Så döm om den bisarra känslan som nu genomfar mig när jag lider av sprängande öronhuvudvärk efter en konsert med det erkänt milda rockbandet Fleetwood Mac på Globen i lördags.

Det är som att få tinnitus när Ingvar Oldsberg kidnappar Sven Wollter på en teater eller som att hörselskadas av ett parti bridge.

Men det är väl just typiskt. Gamla människor ska alltid skrika. Antagligen för att de är halvdöva själva.

Allt är bandledaren Lindsey Buckinghams fel. Hans geniala gitarrer sköt som pilar rätt in i mitt högra öra i samma sekund som spelningen började. Direkt efteråt utsattes mitt vänstra öra för samma attentat av hans fiffiga licks.

Därpå lät det som man fick ordning på ljudet. Men antagligen var det bara mina floppiga öron som lade av för nu, 24 timmar senare, ringer det fortfarande i dem och huvudet värker.

Lindsey borde ha stoppats.

Men ljudreglerna i Sverige är flummiga. Socialstyrelsens rekommendationer är max 97 decibel när konserterna är för alla åldrar, och 100 decibel om det är 13-årsgräns.

Problemet är hur och när man mäter, om det är snittet eller vid enstaka toppar, och om publikljudet ingår eller inte (tjejer som skriker framför Jocke Berg kan låta mer än själva Kent) – och hur gör man med en enstaka bastardgitarr som dödar trumhinnor?

Dessutom får reglerna tolkas av varje kommun, vilket lett till att ett band i praktiken kan spela starkare i Stockholm och Östersund än i Göteborg och Hultsfred.

Rent teknisk var antagligen Fleetwoods ljud på rätt sida gränsen. Så Lindsey kunde ohotat dynga upp förstärkaren på 11 i likhet med pensionärskollegorna i AC/DC. Jag antar att det beror på att också Buckingham är halvdöd och vill känna sig ung. Han ville ”kräma på” och mördade en del av mina öron. Det tycker han är rock. Gubbfan.

Han har ingen aning om att ”Quiet is the new loud”, som det norska elektrofolkbandet Kings of Convenience uttryckte saken.

Han är från en helt annan generation som inte inser att rock blir sämre om halva publiken får tinnitus. Mina öron däremot är helt säkra. Sänk ljudet.