Hon måste trott att vi var idioter

Ett minne från ungdomen som satt sina spår.

Jag satt hemma och tittade på Parlamentet. I ronden “Klart man hänger med” ställde programledaren aktualitetsfrågor till ett av lagen, som skulle besvaras dumroligt. Det blåa laget fick frågan: Varför förknippar vi slipsar med Fars Dag? Robert Gustafsson svarade blixtsnabbt: “Det är många som hänger sig.”

Jag minns hur jag häpnade. Det var alldeles oerhört. Jag tänkte: hur är det möjligt, alltså INTELLEKTUELLT MÖJLIGT, för en människa att få en fråga och hitta ett så välfunnet svar under så otroligt kort tid? Hur går det till? Jag var alldeles skakad. Jag tänkte på de här komikerna som genier. Alltså, verkligen ge-ni-er.  Och jag insåg min egen värdelöshet, jag visste att hur mycket jag än övar så kommer jag aldrig att bli lika kvicktänkt som Robert Gustafsson och de andra snillena i Parlamentet.

Nutid. Jag sitter i en loge tillsammans med Annika Lantz och går igenom vitsarna inför programmet “Snacka om Nyheter” som vi båda ska vara med i. Alla lustigheter är förskrivna och planerade. Precis som i Parlamentet, där Robert Gustafsson redan kvällen innan kan fundera ut vilka spontana kvickheter han ska leverera. Vi studerar manus, jag och Annika, och delar upp skämten mellan oss. “Tar du den så tar jag den?” Till slut är vi båda nöjda och beger oss till studion.

I andra laget sitter SVT-journalisten Elisabeth Höglund och humoristen Kristoffer Appelquist. Programledare är Kajsa Ingemarsson. Inspelningen börjar och vi talar om nyhetsveckan som gått. Appelquist och Lantz levererar skojigheter om nyhetsfloran, men när ordet går till Höglund blir alltsammans lite, ja, märkligt. Vi andra skojar om Annika Östbergs återkomst till Sverige, men Höglund kommenterar den på stort allvar. Ger sin syn, reflekterar, sätter i perspektiv, ifrågasätter, talar om en “seger för den tysta diplomatin”. När hon är färdig väntar man bara på att hon ska säga: “Det här är Elisabeth Höglund för Rapport i Washington.”

Vi vrider på oss lite. Hon säger visserligen kloka saker, men särskilt roligt är det inte. Jag flikar in en liten lustighet för att lätta upp stämningen, ni behöver inte tycka att det är roligt: Jag låtsas uppfatta Höglund fel och ifrågasätter henne: “Vadå tysk diplomati? Vad har Tyskland med det här att göra? Har de varit inblandade i frigivandet, menar du?” Publiken och komikerna skrattar artigt, men Höglund skriker: “Tyst diplomati, sa jag! Inte tysk – TYST!” Hon ser mycket upprörd ut.

Stämningen blir allt mer underlig. Vi byter ämne och talar om de här barnen som tvingats plocka kakao under farliga omständigheter och jag är fortfarande inne på förväxlingsspåret och säger något om att det är hemskt att barnen plockar kakao. Man känner ju för kakaon. Och om det nu är sant att de plockat kakaon levande och inte dödat djuret först så är det ju rent djurplågeri. Återigen skratt och god stämning.

Men Elisabeth Höglund bara stirrar på mig. Hon är inte arg, hon är häpen. Förbluffad. Allvarligt brydd och lite chockad. Hon öppnar munnen några gånger, men stänger den åter, skakar på huvudet för sig själv, tittar ner i sina papper, tittar upp igen och till slut kan hon inte hålla sig och säger: “Ursäkta, men tror du att kakao är ett djur?”

Det är då jag inser hur saker och ting ligger till. Elisabeth Höglund har inte blivit informerad om att det här är ett humorprogram. Hon tror att det är ett aktualitetsprogram. Hon tror på allvar att jag tror att kakao är ett djur. Klart hon ser både bedrövad och förbluffad ut då. Hon måste ju tro att hon hamnat på ett dårhus. Hon är omgiven av fullständiga idioter!

Samtalet vandrar vidare, men Elisabeth Höglund kan inte släppa mig med blicken. Hon liksom utforskar mig, med lätt rynkad näsa och halvöppen mun. Hon har just sett världens dummaste människa och den människan fascinerar henne.

Det blir nog inte särskilt bra, det där programmet. Men stämningen är elektrisk! Den är alldeles magisk! Det är David Lynch över alltsammans. Så! Jag ville inget mer.