Ronja lever rövare i stan

Jens Peterson

Jens Peterson: Ett bevis på att Astrid Lindgrens texter och dramaturgi är mycket stryktåliga

Tyvärr, det går inte att låta bli: Vofför gör di på detta viset?

Astrid Lindgrens klassiska replik inleder uppsättningen. Som flyttar sagan till en Mad Max-lik framtid av metall och monster. Men ingen scenografi i världen kan knäcka hjärtat i Astrid Lindgrens berättelse och det blir en lekfull teaterfantasi.

Ronja Rövardotters ursprung är skog och natur, medeltid och vildmark.

Stadsteatern gör raka motsatsen. Det är stora kranar och maskinpark, förvriden metall, vassa kanter i en industrimiljö där inget kan växa.

Vildvittror skrämmer

Det är kanske så det ser ut i pipsvängen. Far åt pipsvängen är en flitig svordom i den här historien.

Astrid Lindgrens ord och intrigen finns kvar, och därför är det trots allt välbekant för den som kan sin Ronja. Om än i andra kläder. Väldigt annorlunda kläder.

Rumpnissarna har stora bollar där bak som de kan studsa på och ansikten som apor. Vildvittror och grå­dvärgar är skrämmande. Rövarna ser ut som olika gäng från en actionfilm och Borka har blivit en Tom Petty-lookalike, inklusive elgitarr.

Stockholms stadsteater älskar att flytta sina pjäser i tiden. Mowgli, Baloo och de andra till en modern storstadsdjungel. Shake­speare till en folkpark i Värmland.

Helvetesgap på scen

Och här Astrid Lindgren korsad med Mad Max-utseende. Mycket att titta på. Häftiga dansnummer och spännande akrobater som virvlar fram. Det blir en uppvisning i vad teater kan göra, hur illusioner skapas. Ett vattenfall, en grotta, ett helvetesgap. Det dånar och ryker. Men kvar finns en urstark kärna och utmärkta skådespelare som får oss att känna.

Ett bevis på att Astrid Lindgrens texter och dramaturgi är mycket stryktåliga.