Man blir aldrig för gammal för pop
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
GÖTEBORG
Som den masochist jag är missar jag inte Dylan, men i övrigt undviker jag konserter numer.
Kanske börjar jag bli gammal och bekväm.
Men ”Way out wests” program får mig att känna mig som 17 igen.
Jag har vänner som springer på varenda obskyrt Debaser-gig, och andra som följer Rolling Stones över hela Norden.
Sån var jag förr. Inte längre.
Konserter är otympliga. Musik är bättre på skiva, plastmuggsöl och arga linnepunkare skrämmer mig och eftersom jag har en risig rygg är det jobbigt att stå länge.
Jag är bekväm, numera.
En ultimat konsert pågår exakt en timme, hålls helst på Isaac Hayes klubb i Memphis där man sitter i sköna soffor med bord i en halvcirkel runt scenen och får mat och dryck serverat.
Festivaler hade jag dock inte gett upp, festivaler är strålande för pop. Man piper runt mellan scenerna, är nåt kasst så väljer man bort det bandet för ett annat och så finns det langos överallt. Man är inte fast på en enda plats, i ett enda säte, i ett enda litet rum, med massa idioter.
Men inte ens en festival har jag varit på i sommar. Missade Hultan för första gången på cirka 15 år. Sweden rock var, givetvis, inget alternativ. Roskilde kunde jag inte åka till. Skippade mysiga Östersunds-yran också. Tyckte att Borlängeuppkopplingen ”Peace and love” hade för mycket gammal slamrig punkrock.
Var på väg till Gagnef men tappade rösten (!) samma dag och insåg det bisarra i att åka på festival utan att kunna prata. Och Stockholms jazzfestival har blivit för trång.
Men Way out west ser helt oemotståndligt ut, trots idolen Lily Allens avhopp.
Dels är denna regniga varma stad Göteborg förtjusande, och Slottsskogen borde vara ett utsökt läge, och The Pogues spelar.
The Pogues!
Att de ens finns.
Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, fantastiska versioner av ”A pair of brown eyes” och ”A rainy night in Soho” eller en apafull Shane MacGowan som inte hittar mikrofonen.
Bägge varianterna är lika roligt.
WOW har också Albert Hammond Jr, Primal Scream, Manu Chau, Regina Spektor, Shout Out Louds, Hästpojken (i förrgår), Tough Alliance, Kanye West och Devendra Banhart … och mycket mer. Ett rätt magiskt program.
Och då slår det mig att jag kanske inte alls börjar bli gammal.
Det har bara varit för dåliga festivaler i år. Men Way out west ser, på pappret, ut att få mig att känna mig så ung som jag var när jag första gången åkte till Hultsfred som 17-åring och såg The Waterboys och, eh, Dan Reed Network.
Man blir aldrig för gammal, eller för bekväm, för riktigt bra popmusik.
Så länge man slipper bo i tält.
VECKANS BÄSTA...
FRÅGA FREDRIK
