Jag vill inte bli tårtad av ”Wahlgrens värld”
Dokumentären om soulbolaget Stax visar att Max har en själ
Stax.
Det namnet är inget man väntar sig att få se på Max längre.
Strömningstjänsten som tidigare var känd som HBO har fortfarande kvar en själ.
Det kommer att ta ett tag att vänja sig.
Sammanslagningen av HBO, Discovery Plus och Eurosport får konsekvenser.
Den som öppnar Max-appen i dag blir tårtad av ”Wahlgrens värld”.
En gång i tiden var HBO ett alternativ, nästan en motståndshandling. Deltagarna i demonstrationen kunde bara sitta still och lyfta på fjärrkontrollen. Man betalade för tv-kanalen för att slippa se, eller höra talas om, familjen Wahlgren och annan extrem mainstream.
Men då var då, och nu är nu, och i morgon är en annan dag.
Unna dig en Piggelin i så fall. Den överlever säkert längre i sol och 25 plusgrader än ditt hopp
Nu är mycket av materialet som brukade förknippas med HBO, originalserierna och dokumentärerna som ingen annan gjorde, en underkategori. En flik.
Någon som tror att kvaliteten som präglade HBO kommer att få samma plats och utrymme som, säg, sport hos kolossen Max? Unna dig en Piggelin i så fall. Den överlever säkert längre i sol och 25 plusgrader än ditt hopp.
Förut hade det inte heller tagit lika länge att hitta den nya dokumentären ”Stax: Soulsville USA”. Den tar inte över gränssnittet som filmen ”Dune”. Men den berättar samtidigt en djupare historia än sagan om sandormarna.
För länge sedan hade jag kunnat tatuera in Stax-loggan, en hand som knäpper med fingrarna, på axeln. På 90-talet, när musikhistorien packades om på cd, var skivbolaget ständigt närvarande i jakten på de där makalösa deep soul-singlarna som i många fall hade glömts bort.
”Stax: Soulsville USA” berättar inte mycket nytt som inte redan har skrivits eller visats i otaliga andra böcker eller dokumentärer om musiken som spelades in i en ombyggd biograf på adressen 930 East McLemore Avenue i Memphis. Och ska inte The Staple Singers och William Bell lyftas fram mer när man nu äntligen på allvar vill skildra hur ett litet oberoende soulbolag på landet växte fram på 60-talet och utmanande jättarna i New York och Los Angeles?
Man får kanske vara glad att Stax över huvud taget hände
Men det är inga allvarliga brasklappar. Det är rörande lätt att förlora sig i de klassiska liveklippen när den vulkaniska duon Sam & Dave för första gången möter alla stela hipsters i London. Jag kan inte heller minnas att storyn om bolagets största stjärna, Otis Redding, har tagit lika hårt förut, från triumfen på Monterey-festivalen till hans för tidiga död i en flygolycka.
Nånstans blir det också tydligt att musiken av och med Isaac Hayes har åldrats bäst av allt som spelades in. Hans version av ”Walk on by” förtjänar en egen dokumentärserie.
Man får kanske vara glad att Stax över huvud taget hände. Precis som man kanske ska vara glad för att någon orkar, vill och får göra dokumentärer som ”Stax: Soulsville USA” i dag.
I mitten av 70-talet gick Stax i konkurs. En perfekt storm av dåliga lån och kontrakt, politik och rasism, blev dess fall. När studion revs mot slutet av 80-talet gick den gudabenådade sångerskan Carla Thomas förbi ruinerna och lade sig på bråten. Hon slöt ögonen och mindes.
Hennes korta anekdot alldeles mot slutet sammanfattar den hjärtskärande värmen som dröjer sig kvar efter att eftertexterna rullar och Isaac Hayes sjunger ”Nothing takes the place of you”.