TV4 utsatte Titiyo för underhållningsvåld
Oj.
När Petter skojar om att han inte pallar med det här jävla programmet längre går det att förstå honom.
Det var, med andra ord, bästa avsnittet hittills i år.
Men en sak om alla de där tårarna.
Att TV4 inte klipper bort scenen när Titiyo rusar ut och pratar med någon sändningsproducent eller tekniker bakom ett skynke– var det verkligen nödvändigt att låta hennes mikrofon vara på? Vad ville man visa med den scenen?
Den som inte förstår att det kan vara jobbigt, eller till och med för mycket, att titta på filmer med sina föräldrar kort tid efter att någon av dem har dött måste ha ett tomt tacoskal mellan öronen. Särskilt med vetskapen att runt 1,5 miljoner människor ska glo på hur hon reagerar.
I stället hör man hur Titiyo, som ber att få slippa och säger att hon inte orkar, manas på att gå tillbaka till bordet av både personalen och vissa av artisterna.
Det kommer att gå bra. Det är ok att visa känslor. Ja, jo, visst. Men i just det här fallet blev det extremt uppenbart att TV4 mest är rädda för att missa lite ”bra tv”.
Så kom igen nu, Titiyo. Gå tillbaka till bordet och låt tårarna rinna. Sedan tar vi lunch.
Tårar har blivit en gimmick
Tårar är en valuta i ”Så mycket bättre”, med åren har det blivit en gimmick, programmets återkommande tonartshöjning. Ibland känns den mänskliga reaktionen regisserad. I det här hyperkommersiella sammanhanget blir tårarna ofta en del av artisternas marknadsföring. De kan ha ett ärligt uppsåt, inte ens jag tror att allt bottnar i cynism, men efter tio år av mer eller mindre stora och offentliga vattenfall blir det en sorts pr-strategi. Misstanken om att gråten kan vara produktplacerad är i sig illa nog.
Vi som bevakar programmet är definitivt medskyldiga. Vi vet att kändisar som gråter drar klick. Den symbiosen bidrar säkert till att Titiyos mikrofon får vara på och sändas ut. Men var ett onödigt, okänsligt och manipulativt moment i ett avsnitt som annars visade hur bra underhållning ”Så mycket bättre”, denna sällsamma mix av emo-såpa och krogshow, fortfarande kan leverera.
Petter är programmets ryggrad
Petter och Titiyo var avsnittets emotionella centrum. Utifrån Titiyos ”Jag lovar” rappade och pratade de om livets grundämnen, barn och föräldrar och den förbannade förgängligheten som gör att inget varar eller består. Just Petter har blivit säsongens ryggrad.
Med värme och chosefri pondus får han programmens upptåg och samtal att kännas mindre påklistrade. Efter ”Jag lovar” fattar man också varför han skojar om att han inte pallar med det här jävla programmet längre.
Det saknas kanske en dundertolkning som stannar tiden i några minuter, men nivån är överlag värdig.
Avsnittets höjdpunkt var dock inte strikt musikalisk. Det var när Magnus Uggla äntligen fick sitta och suga på en isglass medan de andra deltagarna jobbade.
Det såg märkligt ondskefullt och obscent ut. Glassen överträffade till och med hans diss av Bryan Adams.
Vad mer begär ni av tv-underhållning mellan klockan 20 och 22 en lördag i november?