Wittstock: På bara veckor revs demokratin
Publicerad 2022-11-10
Att montera ned demokratin i Tyskland tog bara fyra veckor och två dagar. Kulturjournalisten Uwe Wittstock följer hur författare och konstnärer upplevde nazisternas chockartade maktövertagande 1933 – och ser paralleller till i dag.
Poeten Else-Lasker Schülers son dog i tuberkulos i Tyskland på 1920-talet och tyngd av sorg och depression orkade hon inte skriva igen förrän på 30-talet. Då fick hon också Weimarrepublikens finaste pris. Men eftersom hon var både judinna och företrädare för expressionismen betraktades hon av nazisterna som en fiende och 1933 väntade en skara unga män utanför hennes hotell.
– De knuffade runt henne så att hon föll och bet sig själv i tungan så djupt att hon var tvungen att få den ihopsydd. Det är en väldigt tydlig metafor, säger den tyske kulturjournalisten Uwe Wittstock.
I sakproseboken ”Februari 33” skriver han om månaden då allt förändrades: måndagen den 30 januari utsågs Hitler till rikskansler och dag för dag föll Weimarrepublikens kulturliv sedan sönder. Medan mycket av den omfattande litteraturen om det tredje riket har ett fågelperspektiv ville Uwe Wittstock komma nära människorna och gestaltar skeendet i filmiska, thrillerliknande scener.
– Nuförtiden vet vi allt om vad som hände. Men då var det svårt att förstå och jag vill skriva om det osäkra i situationen, säger han.
Institutioner rämnade
Det var när Uwe Wittstock såg hur vissa intellektuella i dagens Tyskland började stödja nutida högerextrema rörelser som han fick idén till boken. Från sitt hus i utkanten av Frankfurt tog han under två år cykeln till Nationalbiblioteket i stan, där han hittade brev, dagböcker och dokument som vittnade om hur kulturlivet i Tyskland påverkades av nazisternas maktövertagande.
I ett slag förändrades livet för alltid för författare som Bertolt Brecht, Erich Maria Remarque och Thomas Mann. Vissa förstod genast situationens allvar, som den judiske författaren Joseph Roth – han lämnade landet redan morgonen efter Hitlers maktövertagande. Men många avvaktade.
– Man måste föreställa sig den historiska situationen — Hitlers två föregångare stannade bara någon månad vid makten. Så många trodde att Hitler snabbt skulle försvinna, säger Uwe Wittstock.
Den preussiska Akademien var en av de institutioner som nästan genast rämnade – inom loppet av ett par veckor hade en deklaration tagits fram som förband medlemmarna att arbeta för regeringens sak, säger Uwe Wittstock och skakar på huvudet. Dokumentet skrevs av den då respekterade poeten Gottfried Benn.
Men det fanns undantag, som historikern och litteraturvetaren Ricarda Huch, som också förde ett hemligt arkiv om den tyska motståndsrörelsen.
– Många av författarna lämnade Akademien efter att de ombads skriva under deklarationen men hon var den enda som sade ”Jag vägrar att acceptera Hitlers politik, det här är tyranni”. Att säga det medan stormtrupper går in i lägenheter och griper oppositionella var väldigt modigt.
”En enorm förlust”
Våldet och förföljelserna intensifierades snabbt, och många intellektuella fick fly hals över huvud. Folk mördades, tog livet av sig, och förlorade allt de ägde. Vissa agerade inte heller nobelt: Bertolt Brecht sökte upp sin älskarinna i Schweiz medan hans hustru försökte få ut deras tvååriga dotter utan pass från Tyskland.
Förutom de mänskliga tragedierna drabbades också den tyska kulturen.
– Det var och är en enorm förlust. Jag tror att vi fortfarande känner av den, 90 år senare. Det är en särskild sorts judisk intelligens, kultur och energi som gick förlorad säger Uwe Wittstock och exemplifierar med alla de judiska filmskapare som hamnade i Hollywood och fick filmkulturen där att blomstra.
Han visar de tydliga parallellerna till dagens samhälle: den ekonomiska krisen och det virus som härjade i Tyskland, som för tankarna till coronapandemin. Men demokratin är starkare nu, inskärper Uwe Wittstock, och länge tyckte han att vänstern för lättvindigt jämförde högern med fascister.
– Men nu har vi rörelser i Europa som verkligen har likheter med de gamla fascisterna. Det handlar om att dela upp medborgarna i bra och dåliga, och att kalla vänstern för ”folkets fiender”. Om en politiker säger ”det här är folkets vilja” säger han ”det här är min vilja, som uttolkare av folkets vilja”. Det är propaganda och bedrägeri. Det finns inte ett folk, det finns många olika individer som bor i ett land. Den som pratar om ”folket” har ett totalitärt tankesätt i grunden.
”Början på slutet”
Uwe Wittstock oroas över att de högerextrema rörelserna har vuxit sig starkare i Europa. Ödmjukt avstår han från att diskutera Sveriges senaste val, men känner igen oroande tendenser från både Sverige och Danmark:
– Det är ingen bra idé att dela upp medborgarna i två klasser där den ena har större grundläggande fri- och rättigheter och möjligheter än den andra. Det är början på slutet för demokratin.