Aldrig för sent för vacker magi
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Det är inte över.
Så fel jag hade.
Det är aldrig över när Bruce Springsteen sjunger ”Bobby Jean”.
Jag var säker på att jag var förstörd, drabbad av bekvämlighet, drabbad av att ha sett allt, gjort allt, hört allt.
Drabbad av att ha skämt bort mig.
Så kan det privilegierade livet påverka oss. Man höjer ständigt ribban. Man blir fånge i sin tillkämpade tillvaro. Tillvand.
En gång var det fantastiskt att bo i ett nedpissat tält på Hultsfredsfestivalen och dricka ljummet fulvin, en gång var det magi att sova på golvet på Köpenhamns tågstation eftersom det inte gick att ta sig till Sverige mitt i natten efter en konsert med … var det The Dubliners? Ja det var The Dubliners. Herregud.
Irländsk folkmusik var en gång lyster.
Livet är en lek när man inget vet, när man saknar kunskap, referenser, bildning, utblick. När man vandrar underbart blind genom dagar.
Det är som ens första lön. Jag har aldrig varit så rik som när jag fick min första lön. Allt var möjligt – allt. I dag är den mångdubblad men räcker till ingenting.
Första gången av vadsomhelst är vackrast och bäst. Sedan ska det överträffas. Det är svårt.
En trevlig Konsum-stjärt blir aldrig lika god igen efter att man smakat pata negra.
Att bli uppgraderad till business class är inte jackpot, tvärtom. I själva verket förstör det alla framtida flygresor eftersom man tidigare inte visste hur sagolikt bekvämt de har det där framme.
Livet gör en människa bortskämd. Man jobbar hårt, man unnar sig, man höjer ribban, man vänjer sig vid delikata situationer.
Därför har jag inte velat se Bruce Springsteen på tio år.
När jag såg honom 2003 var det under sagolika förhållanden. Bruces hemmaplan, gigantiska Giants Stadium i New Jersey, Per Bjurman hade ordnat deluxebiljetter, vi hängde i en lounge, vi drack tjusiga drinkar blandade av herrar i vita rockar, vi satt i bekväma fåtöljer 75 meter från Bruce, han avslutade med ”Jersey girl” inför 80 000 gråtande bröder och systrar.
Den bekvämligheten, de förutsättningarna, det privilegiet, den konsertupplevelsen, har gjort att jag inte velat se Springsteen sedan dess.
Det kan ju bara bli sämre.
Men så hörde en kär kär gammal vän av sig och sa att hon hade en extra biljett och jag sa ja egentligen bara för att träffa en kär kär gammal vän som vardagslivet gjort att jag inte träffar så ofta som jag vill. Inte för Bruces skull, inte egentligen, tvärtom faktiskt.
Det kunde ju bara gå nedåt från Giants stadium.
Men.
Så var det inte. Så blev det inte.
Konserten var makalös. Den var 
. Förra gången var det Bjurton, iskalla Dry Martinis och fåtöljer, den här gången var det Jonna, Friends arenas folköl och bryska stolar – men det var lika magiskt.
Det var rent av mer magiskt.
Det här lär mig något.
Att det aldrig är för sent.
Att det inte finns någonting som inte kan återses. Att allt kan vara lika bra andra gången, tredje gången, sjuttonde gången. Det kommer aldrig vara över för oss.
Fråga Fredrik
Virtaren, jag såg dig på väg från Springsteen i fredags, du verkade sur, gillade du inte konserten? /P
SVAR: Jag var supersur, just då. Men inte på konserten utan på infrastrukturen. Det gick inte att ta sig från denna dumma dumma dyra arena i Solna. Hade jag inte hittat en bilist att erbjuda 200 spänn för att köra oss cross the river till the city side hade jag stått där än och väntat på underdimensionerade pendeltåg.
Veckans ...
BABE. Linnea Wikblad, vass programledare i ”PP3” på P3.” I can say fitta”, sa den amerikanske komikern Greg Poehler. ”Actually you can’t”, replikerade Wikblad blixtsnabbt. Sådana grejor.
LÅT. ”Bobby Jean”, Bruce Springsteen. Det blir inte vackrare än så. ”Now you hung with me when all the others turned away.” För mig är det exakt vad vänskap handlar om. Inget annat är vänskap.
PEPP. Daft Punk. Västkusthousediskons sista dagar är inte här än.
BOK. ”Tingstens sista dagar”, Per Wirtén. Fascinerande porträtt av kulturradikalen och nihilisten som blev sosse och sedan liberal och som dominerade det offentliga samtalet under 50-talet som chefredaktör för Dagens Nyheter. Herbert Tingstens byggande tes var att alltid ta ställning, och att skriva till 100 procent även om man bara är övertygad till 51 procent. En fett jobbig hållning. Så han grät väldigt ofta. En utsökt bok för den som är intresserad av politik, debatt och nutidshistoria.
LÅT. ”Bobby Jean”, Bruce Springsteen. ”And I’m just calling one last time not to change your mind, but just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean.” Sedan: Saxofon.