Jag blottar halsen mot en vild ryss med rakblad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Vaknar en morgon och inser att jag kommer att se ut som Phil Spector om jag inte klipper mig snart.
Då går jag till ryssarna.
De både klipper, rakar och pratar en massa skit.
Ni skrattade antagligen gott åt bilderna på Phil Spector med tidernas mikrofonfrilla.
Jag kliade mig betänksamt i mina hakor.
För jag har sett ut så där. I alla fall nästan.
Så, som sagt: Ryssarna.
De har en gammeldags barberarsalong mitt på St Marks Place, så cool att kunderna kommer farande från hela Manhattan.
Jag låtsas alltid att jag är med i "Gudfadern" när jag går dit.
Ni minns väl det, i slutet av Del 1, när Michael Corleone bestämt sig för att göra upp räkningen och en hantlangare som ser ut som Willy DeVille - jag tror han heter Cicci och tillhör den store Clemenzas "crew" - värmer upp med en rakning hos barberaren?
Han ligger tillbakalutad i en av de där stolarna, iklädd en knivskarp, glansig kostym, samtidigt som han mellan ena tummen och långfingret helt iskallt håller en cigg.
Det kan i all sin enkelhet vara det tuffaste som någonsin visats på film.
Jag ser sannerligen inte ut som Minken och jag har ingen sån wiseguy-kostym, men med en liten Marlboro vilande i askfatet på armstödet går det att inbilla sig mycket.
Ryssarna bryr sig inte.
Boris, som min favorit heter, tar fram en trimmer, säger att Putin inte är att lita på och river av mig det potentiella Spector-riset på två minuter.
Sen frågar han om jag ska ha en rakning också.
Visst. Jag har inte mycket till skäggväxt - enligt min kompis Alle i Borlänge får jag aldrig fram något annat än en löjlig skepparkrans - men det är ju så fränt.
Först lutar Boris ner mig så jag praktiskt taget ligger raklång och placerar därefter en ångande het handduk över fejjan. Bara näsan sticker fram. Sen smetar han på ett tjockt lager lödder över hela nyllet.
Och så tar han fram rakbladet...
Tro mig, det är en alldeles speciell känsla att blotta halsen för en rakbladsförsedd, vilt gestikulerande ryss som oavbrutet babblar om den opålitlige Putin, om den ärorika ryska hockeyn, om Europas självgodhet och om svensk vodka.
Men Boris är en stolt hantverkare och avlägsnar vartenda hårstrå utan att det känns som något mer än en liten kittling.
Däremot är det aningen obehagligt när han som final gnuggar in något slags lotion med en...ja, jag tror det är en massageapparat
Men det får man ta.
Efteråt är jag len som en nyfernissad ekparkett runt truten.
- My friend, säger Boris när jag ger honom de knappa hundrafemtio kronor den utomordentliga behandlingen kostar, ni svenskar ska aldrig lita på Putin.
* * *
Carrie Underwood vann den amerikanska versionen av "Idol" och det var ju synd, för jag höll på utmanaren i finalen. Främst för att han heter något så, i svenska öron, olyckligt som - Bo Bice.
Jo, det är sant: Bo Bice.
Ni får ursäkta att jag aldrig blir vuxen, men det är ju hysteriskt roligt.