Sminket nära att sänka mig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Allt är skit täckt med smink.

Utom Hästpojken.

De låter som om Per Gessle somnat i en grav, vaknat som ett as och vacklat hem längs Andra Långgatan i gryningen.

helskärm

Allt smink var nära att sänka mig förra veckan, göra mig bitter och butter. Kände mig som en murarskjortasextiotalist som saknade revolutionen och undrade – uhu – hur allting – uhu – egentligen kunde ha gått såhär – uhu – satans fel.

Allt vi utsätts för – alltså utan att leta, det som bara finns här mitt framför oss – är så sminkat, fejkat, matt-glansigt, harmlöst och dumt, tänkte jag.

Jag skulle strax fylla ännu ett år äldre och det var mitt i november i början av den långa vintern och klockan 20.00 på de fyra största kommersiella tv-kanalerna visades ”Sveriges fulaste hem”, ”Tinas cookalong”, ”Ullared” och ”Mannen som talar med hundar” ...

Hjälp, mamma, hjälp, ta mig 1 000 dagar härifrån, mamma! Så kändes det. Populärkulturen är dejtingprogram, körsång, dansband, reklamaffischer, konfliktlösning, schlagermusik, frågesport, lek med hjälm i grälla kläder, olika sorters sång med ospecificerad kändis och ”Idol”-juryns Andreas Carlsson med en häftig jacka och brittiska fetmadokumentärer och cappuccino för barn och jävla förbannade Black Eyed Peas som plötsligt låter som fransk eurohouse från 2001.

Blaj. Blaaaaaj.

Den enda uppgiften är att fylla en funktion. Den funktionen är att skaffa intäkter.

Även om något faktiskt är på riktigt, äkta eller betydelsefullt så märks det inte eftersom det är täckt av smink – och inte den typen som vi använder för att vara fredagsfina utan det allra tjockaste tv-sminket som fejkar och täcker över varje mänsklig äkta skavank.

Arne Weises gamla jul-tv-smink! Arne Weises julsmink täcker den folkliga världen, en pannkaka av brun mysig kräm som ... hahahahaha ... nä stopp här ... ni hör ju.

Jag slogs av min egen bittra butterhet, dessa vidöppna dörrar jag försökte bräcka upp med gaffeltruck när jag satt hemma i soffan som en annan Lars Winnerbäck, min östgötskt buttre frände.

För det här är ju, kära nå’n, inget att bråka om. Så här är det. Allting är noga utprövat, fokusgruppsundersökt och testat inför publik på en kommersiell forskningsanstalt i Holland eller om det är i Los Angeles. Detta är vad som fungerar, detta är vad folk vill ha – eller hinner med – och verkligen inget att bitcha över. Och det är verkligen inget fel på Arne Weise. Men allt kändes lågt.

Då, med ett brev på posten faktiskt, kom Hästpojkens nya ep och singeln ”Gitarrer & bas, trummor & hat”.

Det krävs så lite för att göra mig glad.

Det krävs bara lite äkta hjärta, ett porlande piano och texter på svenska som har betydelse och vill lite mer än att passa in mellan två reklaminslag på Piss FM.

Hästpojken, mest känt för radiohiten ”Caligula”, är ett förtjusande punkpopband från Göteborg som numer är mindre punk och mer pop. Pop-Lars och Joel Alme har hoppat av men frontmannen Martin Elisson är där, liksom Bad Cash Quartet-kamraten Adam Bolméus och Oscar ”För sent för Edelweiss” Wallblom från Håkan Hellströms band.

Och denne strålande, mentalt osminkade Elisson sjunger i singeln ”Gitarrer & bas, trummor & hat”, producerad av Björn Olsson, precis om det här: Om att mycket i livet känns poänglöst – ”men där är en som står emot och visar upp en idiot”, sjunger Elisson.

Och han gör det i en riktig tändarballad med urfin Per Gessle-melodi och en refräng som skulle kunna välta Melodifestivalen i händerna på en vältvättad, starkt sminkad, gladlynt och gärna cha-cha-dansande deodorantartist.

I dag börjar låten ”Gitarrer & bas, trummor & hat” spelas på radio (P 3). Hoppas att den blir en hit. Världen behöver mer av allt som finns under sminket.