Julavsnittet avgör vad som är bra tv

Markus Larsson

Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen

Vad är skillnaden mellan en bra och en dålig tv-serie? Listan är lång.

Men inget är viktigare än det obligatoriska julavsnittet.

Det finns otaliga samlingar med jullåtar.

Men ingen har hittills gjort en box med de största tv-seriernas bästa julavsnitt. Det finns naturligtvis flera förklaringar. Att få loss rättigheterna är, gissningsvis, ingen piece of knäck. Dessutom är det svårt att bryta loss enskilda avsnitt från välgjorda dramaserier utan att skada dramaturgin. Avsnitten existerar alltid mitt emellan ett före och ett efter.

Samtidigt är tv-seriernas julavsnitt en precis lika stor och gammal och älskad popgenre som julmusiken. På Wikipedia finns det en lista som försöker sammanställa alla julspecialer. Den är uppdelad i länder och genrer och är längre än Bibeln.

Själv har jag en minst sagt reservationslös inställning till jul på tv. Varenda gång som ett par röda kulor skymtar förbi och konstsnön börjar falla på karaktärernas axlar och ”Have yourself a merry little Christmas” spelas i bakgrunden måste jag sitta rakare i soffan och stänga av mobiltelefonen. Om serien tar sin uppgift på allvar kommer jag kanske att få se den aktuella säsongens absoluta höjdpunkt.

Julen är och förblir den både sorgligaste och lyckligaste av högtider. Det är en existentiell strypsnara som tvingar människan att rannsaka sig själv, sitt liv, sina val och sin förbannade ensamhet.

Skickliga manusförfattare missar aldrig chansen att, utifrån julens tvetydiga glädjebudskap och obarmhärtiga hyllning till kärleken och familjen, fördjupa karaktärerna och dra seriens viktigaste storylines till sin spets. Julavsnitten blir därför en oslagbar värdemätare för en tv-serie och dess ambitioner.

Att lista tidernas bästa julavsnitt är i princip omöjligt. För att hitta och lyfta fram mina egna favoriter måste jag välja bort flera mästerverk av ”30 Rock”, ”Frasier”, ”Cityakuten”, ”Uppdrag mord”, ”Six feet under”, ”MASH”, ”Simpsons”, ”Arrested development”, ”OC”, ”Mitt så kallade liv” och ”Sopranos”.

Men det som finns kvar är fem avsnitt som, utan rangordning, står och talar för sig själv. Alla är brittiska eller amerikanska och, förutom ”In Excelsis Deo”, inspelade på 2000-talet. Ett självklart val med tanke på att det aldrig har gjorts bättre drama-tv än under det senaste årtiondet.

Och när det gäller just tv-serier är jag fortfarande övertygad om att jultomten i själva verket heter Aaron Sorkin.

”Christmas specials” (”The office”, avsnitt 13 och 14)

Smärthumorns främsta tv-serie, den brittiska originalversionen av ”The office”, avslutades med två oförglömliga avsnitt som premiärvisades av BBC 1 den 25 och 26 december 2003. Att se David Brent återförenas med sin kontorspersonal är olidligt pinsamt. Men här finns också scenen där Dawn öppnar Tims julkapp i taxin – ett oljemålningsset och lappen ”Never give up”. Och ibland kan den vackraste kärleksförklaringen vara ett par röda bromsljus i mörkret.

”The christmas show” (”Studio 60”, säsong 1, avsnitt 11)

Aaron Sorkins ”bakom kulisserna”-serie om en amerikansk humorshow som liknar ”Saturday night live” blev aldrig bättre än här. i ”The Christmas show” avslöjar Danny Tripp sin kärlek för Jordan. Jordan kan inte svara eftersom hon har munnen full av macka. Samtidigt spelar ett brassband från New Orleans en ohyggligt vacker version av ”O holy night” till minnet av offren efter orkanen Katrina.

”In Excelsis Deo” (”Vita huset”, säsong 1, avsnitt 10)

Toby Zeigler engagerar sig i en gammal krigsveterans död. Mordet på en ung homosexuell man får CJ att försöka skärpa lagstiftningen om hatbrott. President Bartlet köper en bok. Och allt slutar med en militärbegravning. Efter första säsongens julavsnitt rådde det ingen tvekan om att ”Vita huset” skulle bli en milstolpe. Eller att Toby var seriens viktigaste karaktär och samvete. ”In Excelsis Deo”, som skrevs av Aaron Sorkin och Rick Cleveland, fick senare en Emmy för ”Outstanding writing for a drama series”.

”Damned if you do” (”House”, säsong 1, avsnitt 5)

En nunna. Ett stigmata. Ett kapell. Avsnittet slutar med att Dr House sitter i sin lägenhet och spelar ”Silent night” på piano. Samtidigt rullar ett bildspel som visar hur seriens olika karaktärer firar jul. Så borde naturligtvis varje ”House”-avsnitt sluta.

En ensam man. Ett piano. Och en rejäl jamare. Sista scenen sätter inte bara tonen för seriens framtid.

Det är också en talande bild av hur julen egentligen känns, innerst inne.