Håkan är min krycka
Markus Larsson om sin bästa vän på 00-talet
Håkan Hellström kommer kanske aldrig att förstå vad han ställde till med.
Ingen annan musik var en bättre och varmare vän under 00-talet.
Det går inte att skriva om Håkan Hellström.
Det är min enda slutsats efter att följt honom i snart tio års tid.
När han går upp på scen tappar jag alltid fattningen. Jag lyckas aldrig följa recensenternas officiella arbetsmanual att ha ett stenansikte som liknar ett långt och skeptiskt ”hmmm”. Det ansiktet slogs sönder av besinningslösa glädjevrål gång på gång och konsert efter konsert, år efter år.
Hellströms musik handlar ofta om den omöjliga jakten på en oskuldsfull känsla som är förbrukad och aldrig kommer tillbaka. En bitter och oerhörd men direkt nödvändig insikt om att det alltid är försent för kärlek ren som snö.
Det hemska mörkret förhindrar att Håkan Hellström nånsin blir Sveriges största och folkligaste artist. Men det förklarar också varför så många människor identifierar sig med serenaderna och balladerna och texterna, att de blir en del av deras liv och svåra stunder.
Själv minns jag hur jag, mitt under ”Hurricane Gilbert” på Gröna Lund för några år sen, var tvungen att hålla i min vän Ronnie Sandahl för att inte rasa samman. Jag visste vad som väntade efter konserten. Jag visste att jag skulle få packa ner det nödvändigaste – en tub tandkräm, en tandborste, ett par rena kalsonger – i en påse och flytta ut från min dåvarande relation.
Jag minns hur jag en gång irrade runt i min hemstad Kiruna, förstörd och ledsen av en panikångest som jag skämdes för. Jag kände inte hur de kalla snöflingorna brände längs kinderna, jag trodde hela tiden att nästa steg skulle bli mitt sista och det enda som bröt förlamningen var Hellströms album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått”.
Och jag minns hur jag i somras sprang för att inte missa Håkan Hellströms avslutning av Peace & Love-festivalen i Borlänge. Då visste jag inte att konserten skulle filmas med nio kameror och ges ut på dvd. Jag sprang och krockade med en förbluffande stor publik. Långt över 30 000 personer hade samlats framför scenen.
Håkan belönade dem med en spelning där han lyckades sammanfatta tio år på två timmar. Med ett fantastiskt band där varenda medlem har blivit en lika outbytbar del av musiken som refrängen i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Hellström presenterar som vanligt allihop i det förlängda introt till ”En midsommarnattsdröm”. Samtliga medlemmar börjar spela på sina instrument i den ordning som Håkan Hellström ropar upp:
På gitarr: Simon Ljungman. På trummor: ”Labbe” Grimelund. På piano och trumpet: Stefan Sporsén. Från Masthugget i Göteborg: Finn Björnulfsson. På bas: Oscar Wallblom. På saxofon: Björn Almgren.
Och sist men inte minst, i höger ringhörna: Hurricaaaaaaaaaaaaaaaaane Gilbert.
På bildskärmarna ser jag hur kamerorna zoomar in flickorna och pojkarna längstfram. De känner på sig att konserten snart är över, att detta ögonblick – precis när ”En midsommarnattsdröm” hamrar igång och Hellström sjunger ”Johnny var Evas hjärtas låga” – aldrig kommer igen.
Men det här är deras kväll. Inget ska ta det ifrån dem. De är fullständigt berusade av stunden, platsen, musiken och natten och varandra och den livsviktiga känslan att få känna sig odödliga. Att för en gångs skull få ha en sorglös tro på att allt är möjligt och att kärlek finns.
Och där, i det blixtsnabba och obarmhärtigt flyktiga ögonblicket när scenljusen riktas mot publiken och ungdomarnas ansikten exploderar av förtvivlad glädje, finns svaret på frågan om varför Håkan Hellström blev det svenska 00-talets dominerande popkraft.