En feministisk klassiker som borde förändrat Hollywood
Filmer som ”Thelma & Louise” är sorgligt få
Den här månaden fyller ”Thelma & Louise” 25 år.
Filmen beskrivs i dag som en feministisk klassiker.
Och den borde ha förändrat Hollywood.
Alla var rörande aningslösa om vad de hade ställt till med.
Det märks om inte annat i alla intervjuer som skådespelarna Geena Davis (Thelma) och Susan Sarandon (Louise) gjort inför filmens 25-årsjubileum.
Och vad är egentligen grejen?
”Thelma & Louise” är i grunden en traditionell amerikansk western i modern tid med polisjakter, rån och pistoler – en ”Butch Cassidy & The Sundance Kid” och en roadmovie fast med två kvinnor i de arketypiskt manliga huvudrollerna.
När jag ser om den i dag fnissar jag ofta åt hur övertydlig och rolig filmen är i sin lek med olika stereotyper.
De ofrivilliga och laglösa rebellerna Thelma och Louise är båda rödhåriga, den fördomsfulla signalfärgen för vilda kvinnor. Långtradarchaufförer framställs som fula och runkande troll. Thelmas vidriga make är en svettig slusk i smutsig wife beater. Som komikern Louis CK påpekade – vi lever i värld där kvinnomisshandel är så vanligt och normalt att det har fått ett eget klädesplagg. I sin genombrottsroll får Brad Pitt spela en manlig pinuppa i cowboyhatt.
Och det kanske inte hör hit, men fotot och ljussättningen är förföriskt vackra. Öknarna, klipporna, åskvädren och regnen är hisnande. Susan Sarandon säger att inspelningarna badade i testosteron – alla dyrkade regissören Ridley Scott – och att det stående skämtet var att dialogen skulle ersättas av en berättarröst eftersom ingen ville störa intrycket av alla andlösa panoramabilder av öppna landskap.
Men manusets perspektiv var kontroversiellt 1991.
Ledarsidor och upprörda artiklar anklagade filmen för manshat och självmordsromantik. Vad var världen på väg när kvinnor beväpnade sig? Och var den inte för våldsam? Andra buddy movies som ”48 timmar” och ”Dödligt vapen”, där skådespelarna hette Nick och Eddie och Danny och Mel, möttes aldrig av samma kritik.
Lika förvånad som Geena Davis var över hatstormen och populariteten 1991, lika krass är hon om hur mycket ”Thelma & Louise” förändrade Hollywood i dag. I en intervju med Harper's Bazaar säger hon:
”Inte ett skit.”
Davis påpekar att antalet manliga och kvinnliga karaktärer i filmer procentuellt sett inte har ändrats sedan 1946. Och så sent som i veckan avslöjades det att en kvinnlig skurk ströks ur manuset i ”Iron man 3” eftersom bolaget Marvel fruktade att det skulle skada försäljningen av leksaker.
Argumentet att kvinnliga huvudroller inte säljer är idiotiskt efter exempelvis ”The hunger games”, ”Mad Max: fury road” och ”Star wars: The force awakens”. Hur mycket ”Thelma & Louise” har med den utvecklingen att göra är svårt att veta.
Däremot är ”Thelma & Louise” märkligt ensam på ett annat plan, framför allt i Hollywood. Det är den varma skildringen av en stark och självklar vänskap mellan två kvinnor som gör filmen smått unik.
Utrymmet för ensamma kvinnliga huvudroller verkar växa, men filmer där två kvinnor bär historien utan att hata eller tävla mot varandra är sorgligt få. Och med tanke på dagens populistiska antifeminism kan det tyvärr dröja innan ”Thelma & Louise” blir någon form av norm.
Bilen som Thelma och Louise flyr i ligger för övrigt kvar på botten av en canyon efter den omdiskuterade och ikoniska slutscenen, någonstans i Utah.
Filmteamet klarade inte av att frakta upp vraket igen.