Jag febrar om kålpudding
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Om allt gått som det ska är jag i Sverige när ni läser detta.
Där ska jag njuta av violbumlingar, anständiga offentliga toaletter, Pet Sounds och kålpudding.
För att förhindra att någon slösar onödig energi på sura mail om att jag ska flytta hem om jag nu tycker allt är så hemskt ber jag att få klargöra följande:
Jag älskar USA och skulle inte vilja bo någon annanstans. Det är ett land byggt kring en livsoptimism lika smittsam som den brandgula skymningen över Manhattan är vacker. Det är också ett land som producerat rock’n’roll, Internet, Robert Mitchum, Cadillac, Sopranos, John Coltrane och Detroit Red Wings. Och så vet dom hur man tillagar kött.
Men efter sex år i främmande land finns det likafullt saker man kan sakna och så här inför en resa tillbaka till Sverige är det lätt att börja febra om dem.
Mest handlar det, som ju alla som sett mig säkert kan föreställa sig, om mat. Mer specifikt om ett antal maträtter som inte går att få här – och går det smakar dom inte som dom ska.
Jag har den senaste veckan legat vaken, med snålvattnet strilande som en vårflod över oxeltänderna, och tänkt på den spis som väntar i Stockholm och Borlänge.
Råraka på PA & Co. Stekt fläsk med löksås på Pelikan. Isterband med stuvad potatis på Tranan. Och universums mest perfekta kålpudding på Hagalund i Borlänge.
Godis ska vuxna människor egentligen inte äta, det är för barn, och den regeln är lätt att följa här borta för amerikanskt snask suger. Men i trakter som frestar med violbumlingar är det betydligt svårare. Violbumlingar rules. Liksom skumtomtar och saltskallar.
Toalettbesöken kan jag inte påstå att jag febrar över, men det är en lättnad att komma till ett land som helgar en privat sfär när den sortens behov ska uträttas. Det är det allra sämsta, och underligaste, i USA. Amerikaner är i vanliga fall oerhört måna om sin personliga integritet, men när de går på offentliga toaletter – på flygplatser, restauranger, idrottsarenor och kasinon – sitter de utan att protestera i nödtorftiga bås, med tunna väggar och öppningar i knähöjd, och gör det man gör på toaletter. Ohyggligt för den som sitter där, ohyggligt för den som befinner sig utanför.
Det ska också bli ett sant nöje att handla skivor på Pet Sounds i Stockholm och Folk & Rock i Borlänge enär vi inte har några såna butiker kvar här, att köpa månadsmagasin utan att det ramlar ut vidriga små ”leaflets” från varje uppslag och att dricka antikt kokkaffe.
Så tack för att ni finns, trots allt.