Nu behöver du en kram, Lars
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Jag minns Lars Winnerbäck när han var förband till Stefan Sundström i Linköping, det måste ha varit 1993, han hade en liten men hängiven lokal fanskara. Sedan flyttade jag till Stockholm och det gjorde Winnerbäck också, han brukade dyka på mig och be mig skriva om honom i Aftonbladet.
En gång fick jag en egenfinansierad cd som antagligen hade varit en raritet i dag om den inte försvunnit i något flyttlass.
Han var en glad och rolig prick, den unge Lars. Vi sågs då och då, vanligtvis på Mosebacke etablissemang där han umgicks med den svenska vistraditionen.
En dag slutade han att vara en glad och rolig prick. Åtminstone mot mig. Han hälsade när det inte gick att undvika, att byta några ord var det inte längre tal om. Det var antagligen mitt fel, kanske skrev jag något förklenande om hans musik - jag minns bara att jag kallade honom Sveriges Bryan Adams och det kan ju misstolkas men jag tyckte om Bryan Adams, han är klart underskattad och släkt med Dylan och Springsteen på samma vis som Winnerbäck är släkt med Lundell och Eldkvarn - eller så behövde han bara inte publicitet längre, han började bli stor.
Senare skrev han en låt som hette ”Stockholm” som handlar om hur vidrig stan är. Eller snarare hur vidrig en mycket liten del av Winnerbäcks Stockholm är. Låten var bitter, platt, sur och ful och jag kände:
Varför åker du inte hem till vischan igen om det är så vämjeligt här, herr miljonär?
Därmed slutade jag att lyssna på Winnerbäck.
Jag har alltid älskat ”Elden” men i övrigt brydde jag mig inte om Winnerbäck längre, hur många först 30-, och sedan 40-, och numera 50-åriga kvinnor som försökt övertyga mig. Jag hade absolut inget emot honom. Men han fick liksom inte plats. Så är det ju. Vissa måste man välja bort av tidskäl. Och varför inte då någon som är sur och hatar staden jag älskar. Jag tror inte att någon av oss saknade varandra.
Men.
Nu känner jag intensivt att jag skulle vilja byta några ord med Lars igen. Jag skulle vilja krama honom. Jag skulle vilja stå som en östgöte till en annan östgöte på Mosebacke med tre öl och prata om allt det svåra i livet och få en demo-cd med glada låtar.
För han är fortfarande inte glad, Lars.
Jag är ingen psykolog, men som lekman bedömer jag att Linköpings största rockstjärna är kliniskt deprimerad. Texterna på nya albumet, som jag lyssnat mycket noga på - jag bryr mig om Lars igen - är inte svarta, de är apatiskt gråmörka.
”Det kommer alltid vara över för mig”, sjunger han med en dyster blinkning till Håkan Hellström.
Och han åkte aldrig ut till havet.
Och han tar en halv potatis från den rikaste buffén.
Jag vet inte. Lars sjunger kanske inte självbiografiskt. Hans verkliga jag kanske fortfarande är den där roliga och glada unge pricken. Jag hoppas det.
Jag vet inte.
Men jag vet att jag har saknat honom.
Fråga Fredrik
Hej! TACK för att du skrev om ”Orange is the new black”. Det fick mig att använda Netflix för första gången. Du har rätt i att det är en helt underbar serie. Jag gillar tydligen också lagom... / Robin
Veckans ...
BABE. Sofia Helin, excellent i ”Bron”, SVT1, söndagar.
ROMAN. ”Egenmäktigt förfarande”, Lena Andersson. Rolig, gastkramande och kirurgiskt analytisk om (olycklig) kärlek.
POP-PEPP. I morgon, tisdag, släpps rockslyngeln Jake Buggs nya singel ”What doesn’t kill you”! Producerad av Rick Rubin, nu gäller det att unge herr Bugg visar vad debutalbumet lovade.
POP-BESVIKELSE. ”Wise up ghost”, Elvis Costello & The Roots. The Roots är sedan länge världens grymmaste funkband, Costello är sedan ännu längre en av världens grymmaste popsmeder. Tyvärr har han inte skrivit geniala melodier sedan han jobbade med Burt Bacharach 1998. Hans texter brinner, 70-talsfunken brinner. Men kombinationen räcker inte, lyfter inte. Jag är ledsen för det.
P4-POP. ”Var är du min vän”, Lisa Nilsson, näktergalen från Tyresö, i urfin countryvisa, skriven av Popsicle-Andreas, som snubblar nära Ryan Adams klassiker ”Oh, my sweet Carolina”. Man ska stjäla från de bästa.
BIOGRAFI. ”Hyland - legenden och hans tid”, Lars-Ragnar Forssberg. Först kom Sven Jerring. Sedan kom Lennart Hyland och sopade banan med Jerring. Han är vår bäste radioman någonsin, och den störste tv-mannen också. Ett geni, på riktigt, ständigt nyfiken, ständigt en blandning mellan fint och fult, en mästerlig underhållare. Jag minns honom knappt men här kommer han till liv. Tyvärr inte privatpersonen Hyland, den får vi veta för lite om. Men karriären räcker långt.
TV-SERIE. ”Californication”, TV4 komedi. En hel del finess har försvunnit, geggigt sex har nästan helt konkurrerat ut det vackra relationsdramat, men David Duchovnys största stund sedan ”Arkiv X” är fortfarande en superb serie. Roligare än någonsin är den absolut, på plumpt ironiskt lumpen-vis.