London – en överdos av kulturella referenser
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
LONDON. Får en dag över i den brittiska huvudstaden.
Det blir som att vara på bio hela tiden.
Mina första charterresor gick hit. Kändes som att vara ett barn i en leksaksbutik, när man knappt kunde gå ett kvarter utan att känna igen sig från poplåtar, filmer och tv-serier. Allt det där bleknade sedan lite när New York kom in i bilden. London upphöjt till tio, ungefär.
Är nu dock åter som kär i London. Åker och promenerar runt. Omväxlande regn och solsken, men hela tiden en överdos av populärkulturella referenser.
Tågbyte vid Waterloo, där en häftig actionscen i tredje ”Bourne”-filmen utspelades. Går av vid Tottenham Court Road, där vettskrämda människor i ”En amerikansk varulv i London” jagades i de vindlande underjordiska tunnelbanegångarna. Checkar in på hotellet på Shaftesbury Avenue, precis där samma filmvarulv ställde till med totalkaos.
Går förbi puben som ligger våningen under Bridget Jones lägenhet. Krogen där Hugh Grant käkade i ”Om en pojke”. Och så vidare.
Och trots att Ray Davies sjöng för jäkla falskt på avslutningsceremonin vid OS, så har man ändå ett The Kinks-soundtrack snurrande i skallen. Inget band är så mycket London som de.
För de intresserade av sådana här fakta, finns det för övrigt en utmärkt bok, ”Movie London: Exploring the city film-by-film”.
Ett besök på inspelningsplatserna i världens bästa film ”A clockwork orange” får bli en annan gång. De ligger utspridda i för många olika förorter…
Man läser i tidningar, hör snacket på pubarna… Londonborna strålar verkligen av stolthet över den positiva reklam staden fått efter den lyckade olympiaden.
Apropå Ray Davies, Julien Temple ska göra en dokumentär om honom och brorsan Dave. Kan bli hur bra som helst, då de ju hatar varandra.
Man blir också lite Heja Sverige-stolt när Malik Bendjellouls dokumentär ”Searching for Sugar man” faktiskt lockar mycket folk till London-biograferna.