Ricky Gervais: Mitt liv är en semester
Publicerad 2020-04-20
LONDON. Ricky Gervais är känd för att håna Hollywood och driva med religioner.
Men komediserien ”After life” är på väg att förändra bilden av nöjesbranschens gossen Ruda.
Inför andra säsongen har Aftonbladet fått en pratstund med stjärnan om livet, döden, neuroserna, kändisattackerna och varför han älskar skandinaviska kriminalserier.
Ricky Gervais är på strålande humör. Dagen innan vårt möte på Londonhotellet One Aldwych har han återvänt från Stockholm och ett utsålt ett ståupp-framträdande på Globen (28 februari).
– Jag älskar Sverige. Jag har kompisar där och det är alltid kul att komma dit. Showen gick hur bra som helst. Publiken var grym, säger han när vi skakar hand – båda fortfarande osunt orädda inför det annalkande, mörka coronahotet.
Redan innan den andra säsongen av ”After life” drar igång har vi sett mycket av den brittiske komikern som föddes i Whitley i Reading och i dag delar boendet mellan London och New York.
I januari stod han för femte – och som han säger – sista gången värd för Golden Globe-galan.
– Den hjälper mig nå ut. Efteråt ser jag alltid ett stort uppsving bland tittare, säger han.
I år blev hans insats extra kontroversiell när han i showens inledningsmonolog uppmanade kändisarna att avhålla sig från politiska pekpinnar.
Uppläxade av hycklareliten
– Jag kände att jag behövde höja insatserna lite. Jag kunde ha det tagit det säkra före det osäkra, vädjat till alla, följt strömmen och inte sagt något. Men jag tog den andra vägen.
Han skrattar det säregna gapskrattet som är så svårt att inte smittas av och som låter som om han just gjort något busigt.
Men Gervais, 58, har aldrig bara varit clown utan backar gärna upp resonemanget. Den här soliga Londondagen när han tar emot i svart t-shirt och blåa jeans utgör inget undantag.
– Det är som vid första framträdandet. Jag gör inte monologen för de 200 kändisarna i salen. Jag gör det för de 200 miljoner tittarna världen över. Och de gillade det.
Facit får han på Twitter, där han är aktiv och reaktionerna strömmat in.
– De gillade det. De är trötta på att bli uppläxade av hycklareliten som säger åt dem hur de ska leva och hur de ska bli bättre personer medan den själv flyger jorden runt i privatplan.
Sen, kanske rädd för att samtalet håller på att bli allvarligare än planerat, fyrar han av ett leende.
– Men kom ihåg att det bara var skämt.
Försöker bättra sig
Till viss del följer ”After life” det spåret, serien Gervais skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. Ämnet är allvarligt, men de komiska inslagen många.
När vi återser huvudfiguren Tony har depressionen efter hustrun Lisas död i cancer återigen slagit klorna i honom.
– Han är förbi de första faserna av sorg – förnekan, chock och ilska. Han är fortfarande arg, upprörd och vill vara med sin fru, säger Gervais som sedan 1984 lever tillsammans med författaren Jane Fallon.
– Men samtidigt försöker han bli bättre, mer zen och vill bara vara skitstövel mot andra skitstövlar.
Huvudtesen, som framfördes redan i första säsongen, prövas på nytt:
Om man förlorar allt – är livet ändå värt att leva?
Serien har förändrat imagen av Gervais – från den lite småelaka bilden han fick efter genombrottet med ”The office” i början av 2000-talet.
– Män kommer fram till mig på gatan, gråter och berättar att de förlorat hustrun. Jag tycker det är fint. Tidigare har vi aldrig varit bra på att säga till främlingar att vi sörjer.
Urvattnat och orealistiskt
Det är ingen hemlighet att Gervais chefer från början var måttligt förtjusta i hans planer på en komediserie med döden i centrum.
– Ju mer man undviker tabun, desto mer förblir de tabun. Man gör ingen skada om man diskuterar tabun på ett intressant och kompromisslöst sätt.
Han tar svordomar som exempel.
– Folk tror att allmänheten vill slippa sånt. Ändå räcker det med att gå förbi en byggarbetsplats för att höra sånt. Jag tror vi gör oss en björntjänst när vi stryker svordomar i tv. Då blir det urvattnat och för tittarna orealistiskt.
Kanske är det en av förklaringarna till att Gervais väljer bort brittisk och amerikansk tv.
– Jag har inte sett en brittisk eller amerikansk serie på säkert fem år. Jag älskar scandi-noir. Tempot är ett annat, miljön också. Jag har sett utmärkta serier från Island, Danmark, Sverige, Norge och Finland.
Han räknar upp ”Bron”, ”The killing” och ”Innan vi dör” som de serier som gjort djupast intryck på honom.
– Det är något magiskt med de skandinaviska programmen på grund av var de utspelas. De känns helt annorlunda. Jag älskar dem.
Förnekar inte neuroser
Med tanke på programvalen och ”After life”, skulle man kunna tro att han lider av mörka tankar.
Men det stämmer inte.
– Lyckligtvis har jag aldrig varit depressiv eller särskilt svartsynt. Jag har inte haft någon självdestruktiv mekanism.
Han förnekar dock inte att han har neuroser.
– Jag slås av att allt är för bra. Jag kan vara livrädd att kolla meddelandena på mobilen, rädd för att det ska vara en katastrof. När jag vaknar på morgonen och har ont i halsen säger jag till Jane att jag tror det är cancer. För henne är det bara, ”Herregud” (skratt). Jag är en sån som oroar mig för allt.
Men det är inte det som inspirerat ”After life”.
– Konceptet kom från två håll. Det första var det kvalmiga tillstånd vi lever i där alla är rädda att säga fel saker. Det andra var dödligheten, som man tänker på mer och mer när man blir äldre.
Gervais tror inte på att livet fortsätter efter döden.
– Jag ser livet som en semester. Vi får 80-90 år av det här makalösa äventyret med medvetenhet, självbetraktande, kärlek, mat, vin och hundar. Sen dör vi och det stör mig inte det minsta.
– Men jag tror att folk lever vidare i våra hjärtan och sinnen.
