Schlagerprofilerna är chanslösa mot de unga
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-07
Markus Larssons schlagerkrönika
ÖRNSKÖLDSVIK. Historien upprepar sig.
Framför allt i Ö-vik.
Det unga slår ut det gamla.
Första delfinalen är alltid första delfinalen.
Logiskt, eller hur?
Melodifestivalens dramaturgi kräver att de bästa låtarna kommer senare. Ett annat upplägg vore direkt korkat.
Årets cliffhangers heter Darin och Peter Jöback, och de ställer upp i Göteborg respektive Malmö.
Men jag har definitivt sett värre premiärer än Örnsköldsvik.
Jag minns framför allt en viss delfinal i Jönköping där Anna Book och Tommy Nilsson gick direkt till Globen med låtar som, så här i efterhand, borde ha kokats levande.
Såna ugnsbakade och stoppade kalkoner fanns inte här. Inga riktiga kanonnummer heller, för den delen.
Men trendbrottet som började i samma stad 2007 – thrillern när Måns Zelmerlöw slog ut Magnus Carlsson – har förändrat tävlingens villkor och utseende i grunden.
Nu fick vi se en liknande repris på samma tema. Men den här gången snodde ”Idol”- Ola, som väntat, Jessica Anderssons finalbiljett.
Profiler från gamla schlagerskolan, och artister som satsar på uttryck för en äldre målgrupp, är ofta chanslösa.
Det är inte Jessica Anderssons eller Anders Ekborgs tävling längre. Melodifestivalen tillhör unga ”Idoler” och, glädjande nog, artister som förut inte ens skulle närma sig tävlingen i skyddsdräkter som tål radioaktiv strålning.
Att Pain Of Salvation går vidare genom att låta en Fender Rhoades-orgel stå och brumma i tre minuter säger kanske en del om den svaga konkurrensen. Men en sån låt hade inte ens fått stå och frysa ute på parkeringen för fem år sen.
Detsamma gäller för Salem Al Fakir. Det lille trollet har varit helt osynlig under veckan i Örnsköldsvik, men visade sig ändå vara tittarnas favorit när det verkligen gällde.
Jag är, som bekant, ingen större vän av hans strömlinjeformade sagopop.
Men det är positivt för Melodifestivalen att artister med ”riktiga” karriärer – de där som inte tjatas fram i diverse lekprogram – lyckas. Utan dem kommer tävlingen definitivt att dö.
Och hellre en Salem i Globen än nån sorts musikalchorizo i en stålställning. Mycket hellre.
Stor vikt lades på att vi i år måste hitta ett bidrag som kan lyckas i Oslo i maj. Det kanske är på tiden. Nånstans börjar det handla om schlagergeneralen Christer Björkmans heder och ära och eftermäle.
Men jag är övertygad om att det bidraget inte presenterades i Ö-vik.
Däremot fick vi se Dolph ”dansa”.
Kan vara festivalens största ögonblick sen The Ark.