Tv-pärlor släcks lika hastigt som Kurt Cobains liv
Många av de bästa tv-serierna dör som rockstjärnor.
Alldeles för tidigt.
Och likt musiker som checkar ut för fort blir dramaserier ofta osårbara och legendariska om de läggs ner efter första eller andra säsongen.
Sista avsnittet av tv-serien ”Mitt såkallade liv” är gastkramande.
En bil åker iväg. En ensam pojke står kvar och håller i en cykel. Sen rullar eftertexterna.
Det är inte ett slut. Det är en cliffhanger. Men eftersom serien lades ner efter första säsongen 1995 finns det ingen fortsättning.
Om ”Mitt så kallade liv” haft fler säsongsfinaler är det tveksamt om nån hade kommit ihåg pojken med cykeln år 2010. Eller att han hette Brian Krakow.
Men eftersom manusförfattarna inte fick berätta färdigt historien har ”Mitt såkallade liv” blivit en klassiker. Tittaren får aldrig veta om de två karaktärerna som passar bäst ihop får varandra.
Tack vare slutet får tonårsdramat, som ibland presenterar lika mycket socker och vanilj som ”Felicity” och ”Smallville”, en överraskande stark och allmängiltig och vuxen smärta. När tidningen Time magazine listade tidernas 100 bästa tv-serier rankades ”Mitt så kallade liv” lika högt som ”Sopranos” och ”MASH”.
”Mitt så kallade liv” är inte ensam i sitt slag. När tv blev pop på 2000-talet har serier som fimpats för tidigt blivit en egen genre. Förut glömdes serier som älskades av få men ignorerades av majoriteten bort. I dag har de en helt annan status och livslängd på dvd.
”Nollor och nördar” är ett exempel som liknar ”Mitt så kallade liv”. Tonårsserien sändes en säsong och dess rykte har vuxit med tiden. Manusförfattaren och regissören Judd Apatow gick vidare och blev expert på grabbiga komedier som ”På smällen”. Medan en av seriens mest färgstarka skådespelare, Seth Rogen, har svart bälte i att spela haschtomte i Hollywood.
Jag har fortfarande svårt att acceptera att Aaron Sorkins dramedi ”Studio 60” dumpades efter bara 22 avsnitt. ”Arrested development” levde visserligen i tre säsonger, men uppfinningsrikedomen som fick serien att kallas sitcom-komediernas ”Lost” hade förmodligen en ännu högre marschhöjd. Även de två säsongerna av HBO:s ”Carnivàle”, ett drama som försökte koppla ihop ”Twin Peaks” med John Steinbeck, fick aldrig bli nåt mer än en lovande prolog.
Och i år förlängdes listan med bland annat ”Dollhouse”.
”Dollhouse”, som släcktes ner efter andra säsongen, var sinnrikt konstruerad science fiction med både intelligens och karatesparkar. Sagan om företaget som kan programmera hjärnor och skräddarsy människor efter rika kunders behov var lika sinnesutvidgande som filmen ”Inception”.
Nedläggningar börjar bli en tradition för seriens skapare Joss Whedon. Whedon-fantasterna sörjer fortfarande att ”Firefly”, en genreöverskridande western där hjältarna bytt ut hästarna mot rymdskepp, stympades till drygt en halv säsong plus långfilm.
Fördelen är att kreativiteten i ”Firefly” och ”Dollhouse” aldrig behöver åldras och mattas genom för många säsonger. Frågan är inte ”Varför lade de inte av i tid?”. Den lyder: ”Hur bra hade det kunnat bli om ...?”
På sätt och vis är de evigt unga. De kan inte tyna bort.
Ungefär som Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Buddy Holly.