Ett litet tips: Ställ aldrig upp i en dejtingsåpa
Tänk dig att du dragit på dig en rejäl influensa. Något skit ”som går just nu”. Du ligger utslagen nedbäddad i högar av snorpapper, näsan är ett öppet köttsår eftersom du tycker ”att det finns viktigare saker att lägga pengar på än märkespapper”. Som tur är fungerar snoret som ett lock mot den unkna stank som DU sprider i hemmet eftersom du i princip har glömt hur duschen fungerar, men tja, du kan i alla fall bli väckt mitt i natten och rabbla upp vem som hatar vem i ”Top model” (och vilken dyrglass som har den mest genuina cheesecakesmaken).
I det här tillståndet skulle du aldrig – ALDRIG – få för dig att släppa in ett tv-team i ditt hem, inte sant?
För flödet i den här textens skull tar jag mig rätten att svara på den frågan: nej SÅ KLART du inte skulle göra, det vore ju rent av ovärdigt och du är ju inte helt från vettet herregud!
Okej. Så hur vore det med en helt annan sjuka?
Den mest pinsamma, lumpna, skamliga av sjukor, om du frågar mig: Svartsjukan? Du vet: ett fräsande ”jaha, får man fråga vad hon/han och du pratade om i TIO MINUTER?” eller ett rödgråtet ”hur FAN kan du göra så här mot mig?”.
Hur ställer du dig till att blotta din allra mest ofördelaktiga sida med ett kamerateam från TV4 flåsande i nacken?
Jag skulle säga nej.
Aldrig i livet.
Inte för 20 000 i 20 år, evig lycka och fri frakt på allt jag beställer på nätet.
Men folk ställer ju upp på sånt här. Frivilligt. På bästa sändningstid dessutom. Både ”Bonde söker fru” och ”Ensam mamma söker” är program där intriger och svartsjuka är en stor del av underhållningsbiten.
Deltagarna förväntas kivas kring frukostbordet om vem spannmålsbonden ska ta med sig på en traktortur eller ryka ihop kring den ensamma mammans gunst. Efter så här många säsonger av dejtingsåpor vet vi det.
Om det inte munhuggs över kaviarmackorna är det något som är fel.
Ju mer knäckebrödssmulor det yr ur käften på folk i ren aggression desto bättre!
Och det här, vill jag understryka en gång till, gör deltagarna Ett UTAN en pistolmynning tryckt mot nacken.
Låt mig berätta en liten anekdot: Jag var typ 17 år och hade nyss träffat en kille som var betydligt äldre. Via en kompis fick jag reda på att han var på en fest med sin ex-tjej.
Vad jag gör?
Jo, jag sätter mig i en taxi, åker över halva Åland, klampar in på den här festen, hittar killen. I sovrummet. I sängen. Med sitt ex. Till hans försvar ska sägas att de bara låg och pratade, men ändå! Scenen som utspelade sig där och då hade ensam burit en hel säsong av vilken dejtingsåpa som helst.
De 20 personer som befann sig på festen fick en minnesvärd show, vilket känns illa nog.
Bara tänk, tänk om det hade varit en miljon tittare i stället?
Jag kan bara förnimma smaken av evig skam.