Covers på samtida hits vitaliserar popmusiken
Mycket är bra med Magnus Carlsons ”From now on”, den engelskspråkiga soulifieringen av Oskar Linnros ”Från och med du”.
Men bäst är nästan att det är en cover på en ny låt.
Covers har nämligen blivit något irriterande heligt. Ska man göra en cover bör det helst vara en välvald, gärna lite bortglömd låt med någon artist ur godkänd rockkritikerkanon. Det viktigaste av allt tycks ofta vara att den har x antal år på nacken.
Spelar man in en samtida hit anses man, av någon anledning, ha dålig fantasi och bara vilja rida på någon annans framgångsvåg.
Men pop är som bekant allra bäst i presens och om man som artist får feeling för en ny låt torde det vara naturligt att bara köra på.
Precis som Magnus Carlson gör med ”From now on”. I hans huvud lät fjolårets mesta svenska pophit som en klassisk northern soul-stänkare, och med ett så lysande band som hans Moon Ray Quintet var han självklart tvungen att spela in den så. Den finns på den nya versionen av fjolårsalbumet ”Echoes” och är utan tvekan årets cover så här långt.
Men det är annars sällsynt i dag, trots att covers på samtida hits förr i världen var någonting som verkligen drev popmusiken framåt. Beatles tolkade om amerikanska rock’n’roll-hits och något nytt hände, amerikanska soulsångare tolkade Beatles-hits, jamaicanska ska-artister gjorde i sin tur egna baktaktsversioner av samtida soulsinglar.
Åtskilligt som vi idag känner som svenska evergreens – till exempel Per Myrbergs ”Trettiofyran” och Anita Lindbloms ”Sånt är livet” – är översättningar av amerikanska låtar.
Och när det i dag trots allt väl händer att någon tolkar på en ny låt gynnar det ofta både den som gör covern och den som gjorde originalet. The Knifes ”Heartbeats” blev ju bara ännu större efter José González akustiska version.
Man kan givetvis hävda att samplingar och remixer är det moderna svaret på covers men jag vill nog påstå att covers på samtida hits i sig är vitaliserande.
Så det finns givetvis alla skäl att applådera Youtube, en arena där sånt här plötsligt frodas.
Det spelar mindre roll huruvida det låter bra eller inte när någon tonåring med gitarr tankar upp en mobilfilm med en akustisk variant av Lady Gagas ”Born this way” bara någon timme efter att låten släppts. För vad den sortens tilltag framför allt bidrar med är att hålla popmusiken friare, mänskligare och mindre pompös. Det är nog så viktigt.