Musik som tröstar när man går sönder
Markus Larsson öppnar den musikaliska förbandslådan
Jag ger upp. Och då finns det bara en förbandslåda som hjälper.
Ibland går man sönder.
Det kan inte hjälpas. Det är väl bara så det är.
Varför är inte viktigt i det här sammanhanget, men den senaste tiden har musik varit lite viktigare än vanligt, ett stort och oumbärligt plåster, någon slags tröst.
Jag återvänder till americana igen. Man kan säga att jag helt enkelt längtade hem.
Tror det började med en upphetsad bombmatta av sms med oanständigt många utropstecken och versaler mellan mig och min vän Fredrik Virtanen.
Vi började av oklar anledning att skicka låttitlar med The Jayhawks mellan varandra. Det smög sig in en och annan bandmedlem från samma grupp också.
”Better days”! ”Save it for a rainy day!” Gary Louris! ”Ann Jane!” ”I’m gonna make you love me”! ”Blue”, åh, ”Blue”! ”What led me to this town”! ”WHAT LED ME TO THIS TOWN!”
De flesta kan nog sammanfatta sin relation till The Jayhawks så här: ?
Hur många bryr sig om dem i dag?
Men för några stycken är det bedårande lilla altcountrybandet från Minneapolis fortfarande värda mer än guld och bostadsrätter.
Det finns en liten men älskvärd scen där bandets två starkaste profiler och låtskrivare, Gary Louris och Mark Olson, har samma popularitet och status som Taylor Swift i den ”vanliga” världen.
En scen där Gram Parsons och Emmylou Harris sätter ringar på varandras röster, gifter dem i en himmelsk stämsång och aldrig slutar sjunga om att åka ner längs 20 000 vägar.
En scen där Ryan Adams är den mörka prinsen och Gillian Welch är en evig drottning, där My Morning Jacket knappast går att slå, där låtarna av Townes Van Zandt är ett nästan omöjligt ideal att leva upp till, där Lucinda Williams ångestladdade vemod skiner som stjärnor, där Rodney Crowells underbara ballad ”’Till I gain control again” ofta kan vara ditt sista halmstrå och där Wilco och Bon Iver är två av de främsta innovatörerna i en genre som för det mesta går ut på att förvalta en stolt tradition.
Americana, som i huvudsak består av country och altcountry, är som en liten indieklubb för vuxna människor. Låtarna handlar alltid om dig och mig och våra vänner. Framför allt efter x antal olyckliga separationer eller skilsmässor, x antal cancerfall i släkten, x antal barn och x antal begravningar.
Just nu, när namn som Kacey Musgraves och Sturgill Simpson och Jason Isbell ger countrymusiken nytt syre och en vackrare själ, finns det egentligen ingen anledning att titta åt ett annat håll.
Och Jason Isbells blue collar-soul...
Han spelar för närvarande in de där skivorna som Ryan Adams borde göra. Melodierna, sången, texterna och soundet är oavbrutet förtrollande.
Vet inte hur många gånger som jag har lyssnat på låten ”Cover me up” från förra albumet ”Southeastern” den senaste tiden. 407?
Och jag vet inte hur många gånger som jag kommer att lyssna på nya skivan ”Something more than free” heller.
Jag vet att vi kommer att lyssna på honom nästa gång jag träffar min storebror.
Min bror sammanfattade en gång våra långa samtal i ett sms: ”Man ägnar halva livet åt att undra vem man är och resten av tiden åt att försöka försonas med den man blev.”
Den processen blir lite lättare tillsammans med Jason Isbell.