”Lillfingret” går livrädd till köket

Jag sitter på en ofattbart snobbig restaurang i Los Angeles. Det är rättvist att kalla den rentav ”löjlig” i sina pretentioner.

Till exempel: När man slår sig ner anländer en servitör genast med en mineralvattenmeny. Det är sant, dåren vill att jag väljer min favorit!

Jag tar Ramlösa och påpekar glatt för honom att ”it's swedish”. Servitören svarar med att säga ”ah” så tyst att det inte hörs, le så omärkligt att det inte syns och så försvinner han in i gömmorna igen.

Restaurangen ägs av teve-kocken Gordon Ramsey och det är ingen slump att jag hamnat här. Jag blir inte så lätt road av teve över huvud taget nu för tiden, men det är rättvist att kalla Gordon Ramsey för min idol. Jag älskar allt hos honom. Framför allt älskar jag lidelsen. Han kan bli så djupt olycklig när han drabbas av dålig mat och så mäktigt glad när hans studenter får till det i köket. Och vilka utbrott! När han skäller ut någon för en misslyckad fondant så är han inte längre en människa, han är en seriefigur!

Jag beställer min mat. Servitören tycker att jag har god smak. Han berömmer den. ”Excellent choice, sir”, säger han hela tiden. Jag måste vara en alldeles extraordinär gäst, jag. Och när vi är färdiga med beställningen säger han ”very good, sir” och försvinner.

Han är tillbaka efter en kvart med mitt lamm. Han förklarar artikulerat vad som finns på tallriken och för varje liten ingrediens pekar han med stelt lillfinger mot tallriken.

Det är en kännares sätt att peka, det där.

Han gör det mycket förfinat, som om han inte gjort mycket annat än att peka med lillfingrarna i sitt liv. När han är färdig försvinner han med sitt lillfinger och lammet är alldeles fantastiskt.

Vi säger ”oj” mellan tuggorna och tittar mot varandra instämmande.

Men vänta lite. Möjligen är mitt lamm lite väl rått i mitten. Ingenting jag skulle anmärka på någon annanstans, men det blir alltför lockande här.

Jag vinkar till mig mannen med lillfingret och varskor honom: ”It's a bit raw in the middle.” Han kontrollerar inte ens köttbiten. Han säger bara ”sorry, sir” och försvinner med tallriken.

Och ni vet vad som händer nu, va? Ni har väl sett ”Hell's Kitchen”?

Nu vandrar mannen med lillfingret vettskrämd bort till köket och där står Ramsey uppgiven och skriker efter ”the food for table nine” och så får han syn på lillfingermannen med tallrik i hand och säger: ”Oh no! What is it now?”

Och han får veta att gästen klagat på rå mat, han böjer sig mot tallriken, granskar den som vetenskapsmän tittar genom mikroskop.

Och så känner han med tummen på köttet. Får något djupt ledsamt och uppgivet i blicken och så skriker han: ”Stephen! Get the fuck here!”

Och lille kocklärlingen trippar fram och tittar ner i golvet och Ramsey håller upp köttbiten en millimeter från Stephens näsa och de står tysta sådär, kanske i fem sekunder, kanske ännu längre!

Och så vrålar Ramsey så att glas skallrar mot varandra i skåpen: ”IT'S FUCKING RAW!” Stephen tittar ner och säger ”yes, chef” och Ramsey blir alldeles tokig, VAR ÄR KASTRULLERNA, tänker han och river ner en skärbräda, kastar en stekpanna bort mot kylskåpen och så skriker han som ingen människa någonsin skrikit förut: ”You could have killed someone with this food!”

Efter fem minuter kommer maten tillbaka. Nu är lammet alldeles perfekt. Jag säger det till lillfingret också. Han nickar lyckligt, ”thank you, sir” och jag säger att jag gärna skulle vilja säga det till mr Ramsey in person as well. Mannen med lillfingret tittar upp. ”Oh. Mr Ramsey doesn't work here. He only ownes this restuarant.”

Besvikelsen jag känner då. Biblisk.