”Rheborg gör något vi inte sett förut”
Publicerad 2015-01-30
Jan-Olov Andersson har sett succépjäsen
Ända sedan boken kom, är han den svenska surgubben personifierad.
Nu ger Johan Rheborg En man som heter Ove en kropp, ett ansikte och känslor, på ett fullkomligt magnifikt sätt.
Snacka om förväntningar.
Fredrik Backmans debutroman ”En man som heter Ove” är en av de mest sålda svenska böckerna under senare år. Inspelningen av Hannes Holms film med Rolf Lassgård som den 59-årige surgubben och rättshaveristen som förpestar tillvaron för grannarna i radhusområdet, drar snart igång. Och när Johan Rheborg nu drar historien i monologform, är vårens samtliga (!) över 40 föreställningar utsålda.
Och äras alla som äras bör.
Unik rollprestation
Manusförfattaren Marie Persson Hedenius har verkligen grävt fram essensen ur Backmans innehållsrika bok och skickligt behållt den tragikomiska tonen.
Johan Rheborg har spelat åtskilliga temperamentsfulla, för att inte säga koleriska, män förr, från dryge Percy Nilegård till Fredrik Schiller i ”Solsidan”. Men i Emma Buchts regi gör han något vi inte har sett förut.
Surgubben Ove tycker att allt var bättre förr, retar sig på slarviga grannar, lata ungdomar och förstår sig varken på bögar eller invandrare. Det vore lätt att placera in honom i SD-fållan, men det är han varken i Backmans bok eller här, han har snarare ett slags gammelsocialdemokratiskt rättspatos i sig.
Det är också därför han, om än motvilligt, är öppen för förändring. Han ser inte på nyinflyttade grannen – höggravida tvåbarnsmamman Parvaneh, karismatisk invandrare från Iran – med hat, utan först enbart misstänksamhet, men så småningom allt större beundran. Hon är ju på sitt sätt som Ove själv. En som tar tag i och gör saker. Och som lyckas locka ut Ove ur den ensamhet som så länge har förpestat hans tillvaro.
Svårt att bräcka Rheborg
När Ove är som surast, har Johan Rheborg ett underbart tungt bittert kroppsspråk. De magsura replikerna sitter som smäck. När Ove sedan börjar konversera med grannarna, är Rheborg fullkomligt briljant i sitt sätt att växla mellan rollfigurerna. Man skrattar åt och med Ove, mot slutet blir det så gripande att somliga nog fäller en och annan tår också.
Pjäsen ”En man som heter Ove” lär bli en drömroll för många skådespelare i rätt ålder. Men det ska mycket till för att slå Johan Rheborgs prestation.