Sterilt och lagom – utan all galenskap
Uppdaterad 2018-08-23 | Publicerad 2013-05-15
Markus Larsson om första semifinalen i Eurovision
MALMÖ. Danmark gick vidare.
Alltid nåt.
Och Mede och Lynda Woodruff klarade sig fint.
Men i bubblan var glädjen störst över, jisses på jul, Anouk.
Eurovision är ett helt annat monster än Melodifestivalen.
Formatet är snustorrt.
Utrymmet för nya idéer och spektakulär tv är knapert.
Och eftersom programmets längsta moment – de sexton låtarna – innehåller mer tomma ord än stora utropstecken blir alltihop som en två timmar lång kvarsittning.
När kameran inte är påslagen kan knappt de mest fanatiska fansen, dessa älskvärda ögontjänare, hitta nåt särskilt att hetsa upp sig över.
Att Sverige arrangerar Eurovision song contest kanske färgar mina åsikter om sändningen, men jag tycker att SVT emellanåt lyckas sätta en personlig prägel i rutan.
Inledningen, där Loreen sjunger ”Euphoria” tillsammans med teckengestaltande barn – en repris från Melodifestivalen, om än i större skala – var i all sin bombastiska och hjärtevärmande enkelhet vrålsnygg.
Petra Mede följde manus prickfritt och lyckades, trots de uppenbara begränsningarna, få till ett mer avslappnad tilltal jämfört med knallkorkarna som vanligtvis brukar kalla sig programledare i ESC. (För protokollets skull och efter snålblåsten i nätkommentarsfälten: jag skiter i hur Mede uttalar engelska ord.)
Och det har definitivt presenterats lusigare humorpartier än en Lynda Woodruff i mina hemtrakter i Jukkasjärvi förr.
Men det obligatoriska dansnumret med musik av Kleerup kändes som ett två veckor långt sendrag i båda vaderna. Det måste gå att hitta på mer oväntade mellanakter.
Och musiken?
Danmark gick vidare utan att imponera nämnvärt. Robin Stjernberg är antagligen chanslös mot Emmelie De Forest i finalen. Och överraskande få balkanländer lyckade övertyga jurygrupper och tv-tittare.
Behövde inte finalen ett par rappande astronauter och en cyborgdiva från Montenegro? Vad ska vi titta på nu?
När det gäller Litauens lilla knall – landet ställde upp med den tristaste rocklåten i tävlingens historia – så är det som med Ryssland:
Vissa experter påstår att de skulle kunna knuffa fram en mimartist som gestaltar en askkopp och ändå få göra segertecknet. Diasporans makt i ESC är stor, speciellt i semifinalerna.
Kan ju vara en förklaring.
Men inget kunde mäta sig med de överlyckliga reaktionerna över Hollands och Anouks arty farty schmarty-avancemang. Helt obegripligt. Vad hände där? Hon stod bara och blundade i tre minuter.
Till motsatsen bevisas skyller jag på jurygrupperna. De får helt enkelt spola kröken.
I övrigt fortsätter trenden från ifjol – bidragen i tävlingen blir alltmer sterila och lagom. Mittfåran regerar. Inte ens Ukraina vågar sticka ut ordentligt längre. Jätten Igor är, ja, stor. Men ändå ingenting mot Svetlana Lobodas romerska slavar.
Jag saknar den ohejdade galenskapen.
Vad är väl en cirkus utan clowner?
LARSSONS LÄCKRASTE
Danmark. Hade de inte gått vidare hade Ayatollah Larsson uttalat en fattwa över hela Europas musiksmak.
LARSSONS LOSKA
Litauens finalbiljett. Fattar noll.