Humorn iskall när samhället hårdnar

”Förut skrattade vi uppåt, nu skrattar vi nedåt”

När samhället hårdnar gör ­tablån också det.

Nu är det var och en för sig själv.

Lågkonjunktursteven biter sig fast.

Den befinner sig mitt i tiden men är ändå så hopplöst ­omodern.

För trots att dokusåpans ­comeback var väntad – det ­senaste decenniets välskrivna tv-serier skulle ju enligt all ­logik avlösas med dess antites - hakar den på den absolut sista sucken av jag-kulturen.

För i programmen som just nu dominerar den annars så mediokra tv-tablån handlar allt om att klara sig själv på bekostnad av andra.

Glöm solidaritet och omtanke, artighet och ta ett steg tillbaka.

Nu lär vi oss framför tv-apparaterna att åter ”spela spelet”.

Inga knep är för fula för att kamma hem vinsten själv.

Den som spelar bäst vinner oavsett om det handlar om att ta med sig en miljon kronor hem från ”Big brother” eller plocka ut en vinst från en vårdcentral.

Det är en stenhård samtid.

Var och en för sig.

Det är så som lågkonjunkturen har satt sina regler.

För som alltid speglar tv-­tablån resten av vårt samhälle. Under 00-talets nyyuppieera sköljdes vi över av kändissåpor och hemmafruar i olika städer men i samma mjukisdressar.

Allt stavades lyx, lyx, lyx.

Men det fanns också plats för kärlek när ekonomin blomstrade. Bönder, ensamma mammor och frusna män - alla skulle de hjälpas att hitta sitt livs kärlek i rutan.

Det känns som evigheter ­sedan.

När det i veckan kom rapport att ytterligare en bonde-söker-fru-bebis fötts kan jag knappt ens minnas hur det var i snäll-tv:ns tid.

För allt detta var innan svångremmarna behövde dras åt.

I dag blåser det i stället kallt och fiender letas i varje hörn.

Det gäller att identifiera de som man allierar sig med och de som ska bort.

Det är ett tänk som redan finns på alldeles för många ­ställen i vårt samhälle.

Innan någon slänger sig på mailen och påpekar att det minsann är frivilligt att vara med i dessa program: Det är givetvis frivilligt att vara med i dessa program.

Det intressanta är hur de dyker upp när omvärlden hårdnar.

För vi söker oss till det som bekräftar vår samtid.

För tio år sedan skrattades det uppåt i tablån – åt rika Hollywoodfruar som gick med på att agera enligt snöpliga manus.

Nu skrattar vi nedåt.

I somras dök det upp bilder från en engelsk stad där småbarn drog sina fulla föräldrar i barnvagn, där folk urinerade ut genom fönster och där en mamma erbjöd sitt barn en öl vid busshållplatsen. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”White trash”-kommentarerna haglade.

Det visade sig dock vara bilder från Sacha Baron Cohens nya film ”Grimsby” vars handling utspelar sig i den brittiska staden med samma namn.

Själva filmen spelades dock in i en annan stad där man byggt upp ett fejkat Grimsby genom att fylla gatorna med skräp och gamla madrasser. Det är lätt att förstå hur man ska skratta.

I juli nästa år går ”Grimsby” upp på biografer. Det är mitt i sommaren men av förhandsrapporterna att döma verkar humorn vara iskall.

Kristin korar

VECKANS inspiration … Jenny Nordberg. Pulitzerbelönad journalist och SvD-kolumnist som nästa vecka ger ut boken ”The ­underground girls of Kabul: The hidden ­lives of Afghan girls disguised as boys” (kommer på svenska i vår). När andra sitter hemma och drömmer om att vara Hunter S Thompson reser Nordberg till Afghanistan och kommer hem med en bok.

…Lina Thomsgård och redaktionen bakom ”Skapelsen”. I veckan lanserades projektet, från organisationen SKAP, som skriver in kvinnorna i musikhistorien och samtidigt möblerar om i musikens och maktens hierarkier. Inte en ­sekund för tidigt.

…Rebecka Hedström och Sara Martinsson som i en serie podcastintervjuer gräver i skapandet hos några av våra största artister. I ­serien ”Skaparna” finns än så länge samtal med Titiyo, Eva Dahlgren och ­Veronica Maggio. Finns på Itunes och skapelsen.com.